2023年9月9日土曜日

NT0024、NT0025 読書ノート「アウトサイダー」/ コリン・ウィルソン 1-1 バクシーシ山下氏とか北方謙三氏とか

 

 まずは、発掘したコリン・ウィルソンの「アウトサイダー」1957年出版、これは何刷目のものかはわからない、である酷くボロボロなオレの蔵書の状態を見ていただく。

 わ、目次ねぇや。尻拭いたんかなぁ。などと。






 これを書くにあたって思い出したことがある。政治学科の後輩でもあったガールフレンドがゼミで読むのだと、しかしよりによって、この本かと思いながら、まぁ、貸しても良かったんだが、売る本探す、と、二人して京都中の古本屋回って、この本探したことがある。すると、なんと、驚愕の事実! この本、実はハードカバーがあったのだ。彼女はいまもこの本もってるんだろうか? まぁ、どうでもいいけどね。


 それはそれとして、第一章、アンリ・バルビュスという作家の「地獄」という小説を取り扱っている。何十年ぶりか読み返すたびに、当時思ってたこと、バクシーシ山下氏かカンパニー松尾氏か。チョコボール向井氏ではなかったと思う。多分バクシーシ山下氏だったはず、と思い、確認するために検索したら、画像のトップ、高校の同級生の釣埼清隆君との対談のスナップ、二人が並んで写っている写真が出てきて、吹いた。

 あぁ、釣埼、君はそう奴だったよ。

 大学入って、最初に住んだのは、京都の南の端の向島。とても治安が良さげな所とは言えない場所だった。何しろ100年前は巨椋池という巨大な水たまりの水の底で、陸地になってから住みついた人たちも・・・って。まぁ、今はかなりその辺改善されて、九龍城並みのスラムだった団地も明るい感じになったのだと聞くが。

 その片隅にあった、その時は前の道舗装すらされていないようなところの書店でなぜか「オレンジ通信」というアダルトビデオ紹介誌のライター欄を立ち読みしていた。なぜ、そんなページを選んで立ち読みしてたんだろう?とにかくそのライター紹介欄で釣埼清隆の名前を見つけたのさ。お前、慶応行ったんじゃなかったのか? まぁ、大学行きながらアルバイトなのかもしれないが。


 って、釣崎の事はこの際いいんだよ。バクシーシ山下氏が確か、「キン〇マ軽くしときゃ、この世の7割方の悩みなんて消えてなくなるんだよ」みたいなことを行ってたような気がしていたので、実際どう言っていたのか確認するためだったが、それらしき大昔の言葉出てこなかった。

 似たような言葉で、北方謙三氏の「ソープへ行け」っていうのもあるな。


 ひどく乱暴な言い方であるが、まぁとにかく、万全とは言わないまでも、然るべき時期、なるべく早いうちに、性生活が充足されていれば、割とその後のぐじゃぐじゃした感情は回避できる。かなりの確率で確かであるように思う。

 逆ベクトルで言えば、性的な部分で虐げられることなく全ての女性が思ったような王子様と結ばれることができるなら、フェミニズムなんて生まれなかったかもね。

 まぁ、どちらにしても、それらはちょっと考えれば理論的に不可能であることはすぐわかるんだが。


 最も必要なときに、性生活性衝動を充足満たされなくて、問題がそれだけで済まなくなり、っていう話ではあると思う。


 言ってみれば、アンリ・バルビュスの「地獄」というのは、田山花袋から先ごろ亡くなった西村賢太氏に続く、私小説と言っていい。作家は負の感情を原稿用紙、またはキーボードに叩きつける。読み手は疲労感とか何か名状しがたい暗い気持ちのお裾分けを、しかし、喜んでいただいているのだから、私小説を読む行為というのも、なかなかマゾヒスティックな所業であるのかもしれない。


 それぞれが全く別の個別の物語であるから、文字通り私小説なんだが、その中でついつい類型的なものを考えたり、自分と似ている又は同じものを感じ、重い気持ちになったり、明らかに自分とは違うところを見出し、なぜか安心してしまったり。


 なぜかね、その時のぐじゃぐじゃな感情をちゃんと刮目して見定めよ、と、ゴーストが囁いたりするんだが、まぁ、そんな感じで読み進めていく。



First of all, I would like you to take a look at the state of my very dilapidated book collection, Colin Wilson's ``The Outsider,'' published in 1957, but I don't know what edition it is.

Wow, there's a table of contents. I wonder if I wiped my ass. etc.


I remembered something when writing this. My girlfriend, who was also my junior in the Department of Political Science, was going to read this book in a seminar, so I thought it was this book, but I could have lent it to her, but the two of us went to used bookstores all over Kyoto, looking for a book to sell. I've been looking for this book. Then, what a surprising fact! This book actually had a hardcover. Does she still have this book? Well, it doesn't matter.


That being said, the first chapter deals with the novel ``Inferno'' by a writer named Henri Barbus. Every time I read it again for the first time in decades, I think back to what I thought at the time: Mr. Bakshishi Yamashita or Mr. Company Matsuo. I don't think it was Chocoball Mukai. I thought it was probably Mr. Bakshishi Yamashita, so I searched to find out and found the top image, a snapshot of his conversation with his high school classmate Kiyotaka Tsurisaki, and a photo of the two of them side by side. blew.

Ah, Tsurisaki, you were that guy.

The first place I lived after entering university was Mukojima, the southern tip of Kyoto. It was not a very safe place. After all, 100 years ago, people lived at the bottom of a huge puddle called Ogura Pond, after it became land... Well, I hear that things have improved quite a bit now, and the housing complex that used to be a slum like Kowloon City has become brighter.

In the corner of the bookstore, the road in front of which wasn't even paved at the time, I found myself browsing the writer section of an adult video introduction magazine called ``Orange Tsushin.'' Why did you choose such a page to browse? Anyway, I found Kiyotaka Tsurisaki's name in the writer introduction section. Didn't you go to Keio? Well, I might be working part-time while going to university.


Well, Tsurisaki is fine at this point. I had the impression that Mr. Bakshishi Yamashita was saying something like, ``If you lighten up a bit, 70% of the worries in this world will disappear,'' so I'd like to confirm what he actually said. However, I couldn't find any such ancient words.

A similar phrase is Kenzo Kitakata's ``Go to the soap.''


It's a very rough way to say it, but in any case, even if it's not perfect, if you have a satisfying sex life at the appropriate time, as early as possible, you can avoid the messy feelings that come afterward. I think that's pretty likely.

To put it in the opposite direction, if every woman could marry the prince she wanted without being sexually oppressed, feminism might never have been born.

Well, either way, if you think about it a little, you'll quickly realize that it's theoretically impossible.


I think the problem goes beyond just not being able to satisfy your sexual urges when you need it most.


In other words, Henri Barbus's ``Hell'' can be said to be a personal novel, following on from Tayama Hanabukuro and the recently deceased Kenta Nishimura. Writers tap their negative emotions onto manuscript paper or keyboards. However, since the reader enjoys the feeling of exhaustion and other dark feelings that cannot be described, the act of reading a personal novel may be quite a masochistic act.


Each story is a completely different and individual story, so it is literally a personal novel, but I often find myself thinking about similar things, feeling things that are similar or the same as myself, and feeling heavy, or clearly feeling like myself. I found something different about it, and for some reason I felt relieved.


For some reason, the ghost whispers to me to take a closer look and assess my confusing emotions at that moment, but that's how I read on.



Tout d'abord, j'aimerais que vous jetiez un coup d'œil sur l'état de ma collection de livres très délabrée, « The Outsider » de Colin Wilson, publié en 1957, mais je ne sais pas de quelle édition il s'agit.

Wow, il y a une table des matières. Je me demande si je me suis essuyé le cul. etc.


Je me suis souvenu de quelque chose en écrivant ceci : ma petite amie, qui était aussi ma junior au Département de sciences politiques, allait lire ce livre lors d'un séminaire, alors j'ai pensé que c'était ce livre, mais j'aurais pu le lui prêter, mais Nous sommes allés tous les deux dans des librairies d'occasion partout à Kyoto, à la recherche d'un livre à vendre. Je cherchais ce livre. Ensuite, quel fait surprenant ! Ce livre avait en fait une couverture rigide. Est-ce qu'elle a toujours ce livre ? Eh bien , cela n'a pas d'importance.


Ceci étant dit, le premier chapitre traite du roman « L'Enfer » d'un écrivain nommé Henri Barbus. Chaque fois que je le relis pour la première fois depuis des décennies, je repense à ce que je pensais à l'époque : M. Bakshishi Yamashita ou M. Company Matsuo. Je ne pense pas que ce soit Chocoball Mukai. Je pensais que c'était probablement M. Bakshishi Yamashita, alors j'ai cherché pour le savoir et j'ai trouvé l'image du haut, un instantané de sa conversation avec son camarade de lycée Kiyotaka. Tsurisaki, et une photo d'eux deux côte à côte.

Ah, Tsurisaki, tu étais ce type.

Le premier endroit où j'ai vécu après mon entrée à l'université était Mukojima, la pointe sud de Kyoto. Ce n'était pas un endroit très sûr. Après tout, il y a 100 ans, les gens vivaient au fond d'une immense flaque appelée l'étang d'Ogura, après que celui-ci soit devenu terre. .. Eh bien, j'ai entendu dire que les choses se sont un peu améliorées maintenant et que le complexe d'habitations qui était autrefois un bidonville comme Kowloon City est devenu plus lumineux.

Dans le coin de la librairie, dont la route n'était même pas pavée à l'époque, je me suis retrouvé à parcourir la section écrivain d'un magazine d'introduction vidéo pour adultes appelé « Orange Tsushin ». Pourquoi avoir choisi une telle page. Pour parcourir ? Quoi qu'il en soit, j'ai trouvé le nom de Kiyotaka Tsurisaki dans la section d'introduction de l'écrivain. N'êtes-vous pas allé à Keio ? Eh bien, je travaille peut-être à temps partiel tout en allant à l'université.


Eh bien, Tsurisaki va bien à ce stade. J'avais l'impression que M. Bakshishi Yamashita disait quelque chose comme : « Si vous vous détendez un peu, 70 % des soucis dans ce monde disparaîtront », alors j'aimerais pour confirmer ce qu'il a réellement dit, mais je n'ai pas trouvé de mots aussi anciens.

Une phrase similaire est « Allez au savon » de Kenzo Kitakata.


C'est une façon très dure de le dire, mais de toute façon, même si ce n'est pas parfait, si vous avez une vie sexuelle satisfaisante au moment opportun, le plus tôt possible, vous pouvez éviter les sentiments désordonnés qui surviennent par la suite. Très probablement.

Dans le sens inverse, si chaque femme pouvait épouser le prince qu’elle voulait sans être sexuellement opprimée, le féminisme n’aurait peut-être jamais vu le jour.

Bon, de toute façon, si vous y réfléchissez un peu, vous vous rendrez vite compte que c’est théoriquement impossible.


Je pense que le problème va au-delà du simple fait de ne pas pouvoir satisfaire vos pulsions sexuelles lorsque vous en avez le plus besoin.


En d'autres termes, « l'Enfer » d'Henri Barbus peut être considéré comme un roman personnel, à la suite de Tayama Hanabukuro et de Kenta Nishimura, récemment décédé. Les écrivains transcrivent leurs émotions négatives sur du papier manuscrit ou sur des claviers. Cependant, comme le lecteur aime le sentiment d'épuisement et autres sentiments sombres qui ne peuvent être décrits, l'acte de lire un roman personnel peut être un acte assez masochiste.


Chaque histoire est une histoire complètement différente et individuelle, c'est donc littéralement un roman personnel, mais je me retrouve souvent à penser à des choses similaires, à ressentir des choses qui sont similaires ou identiques aux miennes, et à me sentir lourde, ou clairement à me sentir moi-même. J'ai trouvé quelque chose de différent et, pour une raison quelconque, je me suis senti soulagé.


Pour une raison quelconque, le fantôme me murmure de regarder de plus près et d'évaluer mes émotions confuses à ce moment-là, mais c'est ainsi que j'ai continué à lire.



Zunächst möchte ich Sie bitten, einen Blick auf den Zustand meiner sehr heruntergekommenen Büchersammlung „The Outsider“ von Colin Wilson aus dem Jahr 1957 zu werfen, aber ich weiß nicht, um welche Ausgabe es sich handelt.

Wow, da gibt es ein Inhaltsverzeichnis. Ich frage mich, ob ich mir den Arsch abgewischt habe. usw.


Als ich das schrieb, fiel mir etwas ein: Meine Freundin, die auch meine Juniorin im Fachbereich Politikwissenschaft war, wollte dieses Buch in einem Seminar lesen, also dachte ich, es wäre dieses Buch, aber ich hätte es ihr leihen können, aber Wir gingen beide zu Antiquariaten in ganz Kyoto und suchten nach einem Buch zum Verkauf. Ich habe nach diesem Buch gesucht. Was für eine überraschende Tatsache! Dieses Buch hatte tatsächlich ein gebundenes Buch. Hat sie dieses Buch noch? Naja , es spielt keine Rolle.


Das erste Kapitel befasst sich jedoch mit dem Roman „Inferno“ eines Schriftstellers namens Henri Barbus. Jedes Mal, wenn ich ihn zum ersten Mal seit Jahrzehnten wieder lese, denke ich an das zurück, was ich damals dachte: Herr Bakshishi Yamashita oder Mr. Company Matsuo. Ich glaube nicht, dass es Chocoball Mukai war. Ich dachte, es wäre wahrscheinlich Mr. Bakshishi Yamashita, also suchte ich danach und fand das obere Bild, einen Schnappschuss seines Gesprächs mit seinem Highschool-Klassenkameraden Kiyotaka Tsurisaki und ein Foto der beiden Seite an Seite. Geplatzt.

Ah, Tsurisaki, du warst dieser Typ.

Der erste Ort, an dem ich nach meinem Studium lebte, war Mukojima, die Südspitze von Kyoto. Es war kein sehr sicherer Ort, schließlich lebten die Menschen vor 100 Jahren am Grund einer riesigen Pfütze namens Ogura Pond, nachdem diese zu Land geworden war. .. Nun ja, ich habe gehört, dass sich die Lage mittlerweile deutlich verbessert hat und der Wohnkomplex, der früher ein Slum wie Kowloon City war, heller geworden ist.

In einer Ecke des Buchladens, dessen Straße zu diesem Zeitpunkt noch nicht einmal gepflastert war, stöberte ich im Autorenbereich eines Video-Einführungsmagazins für Erwachsene mit dem Titel „Orange Tsushin“. Warum haben Sie sich für eine solche Seite entschieden? zum Stöbern? Wie auch immer, ich habe den Namen von Kiyotaka Tsurisaki im Abschnitt mit der Einführung des Autors gefunden. Bist du nicht bei Keio gewesen? Naja, vielleicht arbeite ich nebenbei, während ich zur Universität gehe.


Nun, Tsurisaki geht es zu diesem Zeitpunkt gut. Ich hatte den Eindruck, dass Herr Bakshishi Yamashita so etwas sagen würde wie: „Wenn Sie ein bisschen lockerer werden, werden 70 % der Sorgen auf dieser Welt verschwinden“, also würde ich gerne um zu bestätigen, was er tatsächlich gesagt hat. Ich konnte jedoch keine derart alten Wörter finden.

Ein ähnlicher Satz ist Kenzo Kitakatas „Go to the Soap“.


Es ist eine sehr grobe Art, es auszudrücken, aber auf jeden Fall, auch wenn es nicht perfekt ist, wenn man zum richtigen Zeitpunkt und so früh wie möglich ein befriedigendes Sexualleben hat, kann man die chaotischen Gefühle vermeiden, die danach aufkommen. Ich denke, das ist so Ziemlich wahrscheinlich.

Anders ausgedrückt: Wenn jede Frau den Prinzen heiraten könnte, den sie wollte, ohne sexuell unterdrückt zu werden, wäre der Feminismus vielleicht nie entstanden.

Nun ja, so oder so, wenn man ein wenig darüber nachdenkt, wird einem schnell klar, dass es theoretisch unmöglich ist.


Ich denke, das Problem geht darüber hinaus, dass man seinen sexuellen Drang nicht befriedigen kann, wenn man ihn am meisten braucht.


Mit anderen Worten kann man Henri Barbus‘ „Hölle“ als einen persönlichen Roman bezeichnen, der an Tayama Hanabukuro und den kürzlich verstorbenen Kenta Nishimura anknüpft. Schriftsteller tippen ihre negativen Emotionen auf Manuskriptpapier oder Tastaturen. Da der Leser jedoch Freude daran hat Wenn man ein Gefühl der Erschöpfung und andere dunkle Gefühle hat, die man nicht beschreiben kann, kann das Lesen eines persönlichen Romans ein ziemlich masochistischer Akt sein.


Jede Geschichte ist eine völlig andere und individuelle Geschichte, es handelt sich also im wahrsten Sinne des Wortes um einen persönlichen Roman, aber ich ertappe mich oft dabei, dass ich über ähnliche Dinge nachdenke, Dinge fühle, die mir ähnlich oder gleich sind, und mich schwer fühle oder mich eindeutig wie ich selbst fühle. I Ich fand etwas anderes daran und fühlte mich aus irgendeinem Grund erleichtert.


Aus irgendeinem Grund flüstert mir der Geist zu, ich solle genauer hinschauen und meine verwirrenden Gefühle in diesem Moment einschätzen, aber so lese ich weiter.



En primer lugar, me gustaría que echara un vistazo al estado de mi muy ruinosa colección de libros, "The Outsider" de Colin Wilson, publicado en 1957, pero no sé qué edición es.

Vaya, hay un índice. Me pregunto si me limpié el culo, etc.


Recordé algo al escribir esto. Mi novia, que también era mi junior en el Departamento de Ciencias Políticas, iba a leer este libro en un seminario, así que pensé que era este libro, pero se lo podría haber prestado, pero Los dos fuimos a librerías usadas por todo Kyoto, buscando un libro para vender. He estado buscando este libro. Entonces, ¡qué hecho tan sorprendente! Este libro en realidad tenía tapa dura. ¿Ella todavía tiene este libro? Bueno , no importa.


Dicho esto, el primer capítulo trata de la novela "Inferno" de un escritor llamado Henri Barbus. Cada vez que la leo de nuevo por primera vez en décadas, pienso en lo que pensé en ese momento: Sr. Bakshishi. Yamashita o el Sr. Company Matsuo. No creo que fuera Chocoball Mukai. Pensé que probablemente era el Sr. Bakshishi Yamashita, así que busqué y encontré la imagen superior, una instantánea de su conversación con su compañero de secundaria Kiyotaka. Tsurisaki, y una foto de los dos uno al lado del otro explotó.

Ah, Tsurisaki, tú eras ese tipo.

El primer lugar donde viví después de entrar en la universidad fue Mukojima, el extremo sur de Kioto. No era un lugar muy seguro. Después de todo, hace 100 años, la gente vivía en el fondo de un enorme charco llamado estanque Ogura, después de que se convirtiera en tierra. ... Bueno, he oído que las cosas han mejorado bastante ahora, y el complejo de viviendas que solía ser un barrio pobre como la ciudad de Kowloon se ha vuelto más brillante.

En la esquina de la librería, cuyo camino ni siquiera estaba pavimentado en ese momento, me encontré hojeando la sección de escritores de una revista de presentación en video para adultos llamada "Orange Tsushin". ¿Por qué elegiste esa página? ¿Para navegar? De todos modos, encontré el nombre de Kiyotaka Tsurisaki en la sección de introducción del escritor. ¿No fuiste a Keio? Bueno, podría estar trabajando a tiempo parcial mientras voy a la universidad.


Bueno, Tsurisaki está bien en este punto. Tuve la impresión de que el Sr. Bakshishi Yamashita estaba diciendo algo como: "Si te relajas un poco, el 70% de las preocupaciones en este mundo desaparecerán", así que me gustaría para confirmar lo que realmente dijo, pero no pude encontrar ninguna palabra tan antigua.

Una frase similar es "Ve al jabón" de Kenzo Kitakata.


Es una forma muy aproximada de decirlo, pero en cualquier caso, incluso si no es perfecto, si tienes una vida sexual satisfactoria en el momento adecuado, lo antes posible, puedes evitar los sentimientos desagradables que vienen después. Muy probable.

Para decirlo en la dirección opuesta, si cada mujer pudiera casarse con el príncipe que deseaba sin ser oprimida sexualmente, es posible que el feminismo nunca hubiera nacido.

Bueno, de cualquier manera, si lo piensas un poco, rápidamente te darás cuenta de que es teóricamente imposible.


Creo que el problema va más allá de no poder satisfacer tus impulsos sexuales cuando más los necesitas.


En otras palabras, se puede decir que "El infierno" de Henri Barbus es una novela personal, continuación de Tayama Hanabukuro y del recientemente fallecido Kenta Nishimura. Los escritores plasman sus emociones negativas en papel manuscrito o en teclados. Sin embargo, dado que el lector disfruta del sensación de agotamiento y otros sentimientos oscuros que no se pueden describir, el acto de leer una novela personal puede ser un acto bastante masoquista.


Cada historia es una historia completamente diferente e individual, por lo que es literalmente una novela personal, pero a menudo me encuentro pensando en cosas similares, sintiendo cosas similares o iguales a mí, y sintiéndome pesado, o sintiéndome claramente como yo mismo. Encontré algo diferente y por alguna razón me sentí aliviado.


Por alguna razón, el fantasma me susurra que mire más de cerca y evalúe mis confusas emociones en ese momento, pero así es como sigo leyendo.



首先,我想讓你看一下我的非常破舊的藏書,科林·威爾遜1957年出版的《局外人》,但我不知道它是什麼版本。

哇,有一個目錄。我想知道我是否擦過屁股等等。


寫這篇文章的時候我想起一件事,我的女朋友,也是我政治學系的大三學生,要在研討會上看這本書,所以我以為是這本書,但我本來可以藉給她的,但是我們兩個人跑遍了京都各地的二手書店,想找一本可以賣的書。我一直在找這本書。然後,令人驚訝的是,這本書居然有精裝本。她還有這本書嗎?嗯, 沒關係。


話雖這麼說,第一章是關於亨利·巴布斯(Henri Barbus)作家的小說《地獄》。幾十年來,每次我再次讀到它時,我都會回想起我當時的想法:巴克什什先生山下還是Company Matsuo先生。我不認為是Chocoball Mukai。我認為這可能是Bakshishi Yamashita先生,所以我搜索了一下,找到了最上面的圖片,是他和高中同學Kiyotaka談話的快照突崎,兩人的並肩合照炸了。

啊,津崎,你就是那個傢伙。

我進入大學後住的第一個地方是京都南端的向島,那裡並不是一個很安全的地方,畢竟100年前,人們住在一個叫小倉池的巨大水坑的底部,後來它變成了陸地。 .. 嗯,聽說現在情況已經好多了,以前像九龍城那樣的貧民窟的住宅區也變得明亮了。

在書店的角落裡,前面的路當時還沒有鋪好,我發現自己正在瀏覽一本名為“Orange Tsushin”的成人視頻介紹雜誌的作家部分。為什麼選擇這樣的頁面瀏覽?總之,我在作家介紹欄裡找到了吊崎清隆的名字。你不是去慶應義塾嗎?嗯,我可能一邊上大學一邊打工。


嗯,Trisaki在這一點上還好。我印像中Bakshishi Yamashita先生說過“如果你稍微放鬆一點,這個世界上70%的煩惱就會消失”,所以我想為了證實他到底說了什麼。但是,我找不到任何這樣的古詞。

類似的短語是喜多方賢三 (Kenzo Kitakata) 的“去肥皂劇”。


說起來很粗暴,但無論如何,即使不完美,如果你在適當的時間、儘早的擁有一次滿意的性生活,就可以避免隨之而來的亂七八糟的感覺。我想那就是很有可能。

反過來說,如果每個女人都能嫁給自己想要的王子,而不受性壓迫,女權主義可能永遠不會誕生。

好吧,無論哪種方式,如果你稍微思考一下,你很快就會意識到這在理論上是不可能的。


我認為問題不僅僅是在你最需要的時候無法滿足你的性衝動。


換句話說,亨利·巴布斯的《地獄》可以說是一部繼田山花袋和剛去世的西村健太之後的個人小說。作家們把自己的負面情緒投射在稿紙上或鍵盤上。然而,由於讀者喜歡的是疲憊感和其他無法描述的黑暗感覺,閱讀個人小說的行為可能是一種相當受虐的行為。


每個故事都是一個完全不同的個人故事,所以它實際上是一本個人小說,但我經常發現自己在思考類似的事情,感受與自己相似或相同的事情,並感到沉重,或者明顯感覺像自己。發現了一些不一樣的東西,不知為什麼我感到鬆了口氣。


出於某種原因,鬼魂低聲對我說,讓我仔細觀察並評估我當時令人困惑的情緒,但這就是我繼續讀下去的方式。



Först och främst skulle jag vilja att du tar en titt på läget för min mycket förfallna boksamling, Colin Wilsons "The Outsider", publicerad 1957, men jag vet inte vilken upplaga det är.

Oj, det finns en innehållsförteckning. Jag undrar om jag torkade mig i rumpan osv.


Jag kom ihåg något när jag skrev detta.Min flickvän, som också var min junior på statsvetenskapliga institutionen, skulle läsa den här boken på ett seminarium, så jag trodde att det var den här boken, men jag kunde ha lånat ut den till henne, men vi två gick till begagnade bokhandlar över hela Kyoto och letade efter en bok att sälja. Jag har letat efter den här boken. Sedan, vilket överraskande faktum! Den här boken hade faktiskt en inbunden bok. Har hon fortfarande den här boken? , det spelar ingen roll.


Med det sagt, det första kapitlet handlar om romanen ``Inferno'' av en författare som heter Henri Barbus. Varje gång jag läser den igen för första gången på decennier, tänker jag tillbaka på vad jag tänkte då: Mr. Bakshishi Yamashita eller Mr Company Matsuo. Jag tror inte att det var Chocoball Mukai. Jag trodde att det förmodligen var Mr. Bakshishi Yamashita, så jag sökte för att ta reda på det och hittade den översta bilden, en ögonblicksbild av hans samtal med sin gymnasieklasskamrat Kiyotaka Tsurisaki och ett foto av de två sida vid sida blåste.

Ah, Tsurisaki, du var den där killen.

Det första stället jag bodde efter att jag kom in på universitetet var Mukojima, Kyotos södra spets. Det var inte en särskilt säker plats. Trots allt, för 100 år sedan, bodde människor längst ner i en enorm pöl som heter Ogura Pond, efter att den blivit land. .. Tja, jag hör att saker och ting har förbättrats ganska mycket nu, och bostadskomplexet som brukade vara ett slumområde som Kowloon City har blivit ljusare.

I hörnet av bokhandeln, vars väg framför inte ens var asfalterad vid den tiden, fann jag mig själv och bläddrade i skribentsektionen i en videointroduktionstidning för vuxna som heter "Orange Tsushin". Varför valde du en sådan sida. Hur som helst, jag hittade Kiyotaka Tsurisakis namn i författarens introduktionssektion. Gick du inte till Keio? Tja, jag kanske jobbar deltid medan jag går på universitetet.


Nåväl, Tsurisaki mår bra vid det här laget. Jag hade intrycket att herr Bakshishi Yamashita sa något i stil med, "Om du lättar upp lite kommer 70 % av bekymmer i den här världen att försvinna", så jag skulle vilja för att bekräfta vad han faktiskt sa, men jag kunde inte hitta några sådana gamla ord.

En liknande fras är Kenzo Kitakatas "Gå till tvålen."


Det är ett väldigt grovt sätt att säga det, men i alla fall, även om det inte är perfekt, om du har ett tillfredsställande sexliv vid lämplig tidpunkt, så tidigt som möjligt, kan du undvika de röriga känslorna som kommer efteråt. Jag tror att det är Ganska troligt.

För att uttrycka det i motsatt riktning, om varje kvinna kunde gifta sig med den prins hon ville utan att bli sexuellt förtryckt, kanske feminismen aldrig hade fötts.

Nåväl, hur som helst, om du tänker efter lite kommer du snabbt att inse att det är teoretiskt omöjligt.


Jag tror att problemet går längre än att bara inte kunna tillfredsställa dina sexuella drifter när du behöver det som mest.


Med andra ord kan Henri Barbus ``Helvete'' sägas vara en personlig roman, efter Tayama Hanabukuro och den nyligen avlidne Kenta Nishimura. Författare trycker sina negativa känslor på manuskriptpapper eller tangentbord. Men eftersom läsaren njuter av känsla av utmattning och andra mörka känslor som inte går att beskriva, kan handlingen att läsa en personlig roman vara en ganska masochistisk handling.


Varje berättelse är en helt annan och individuell berättelse, så det är bokstavligen en personlig roman, men jag kommer ofta på mig själv med att tänka på liknande saker, känna saker som liknar mig själv, och känner mig tung eller tydligt som mig själv. hittade något annorlunda om det, och av någon anledning kände jag mig lättad.


Av någon anledning viskar spöket till mig att jag ska ta en närmare titt och bedöma mina förvirrande känslor i det ögonblicket, men det är så jag läser vidare.


8101 XS750 _4

8101 XS750 _4

 

8100 360 Modena

 

8100 360 Modena

8099 吉高由里子 _2

 

8099 吉高由里子 _2

8098 Bimota CB750four II

 

8098 Bimota CB750four II

2023年9月6日水曜日

8095 RD400 Daytona Special _2

8095 RD400 Daytona Special _2

 

NT0023 仲秋の飛騨、晩秋の信州 (The heart asks pleasure firstとStairway to Heaven) 1


  小学校5年生ぐらいからかな、中学校1年の夏までピアノを習っていた。妹がそれより前から習っていて、オレより後に習うのをやめた。妹がやってるからオレも、というわけではなかったと思うが、なんでだろ? 結構ピアノ曲で好きなのがいっぱいあったからかもしれない。まぁ、好きだったのはどれ一つ弾けずにいるけどな。


 覚えているのはピアノ相対性理論。ピアノ弾いてると、2時間ほどがほんの数分の体感時間、なんてことがあった。後にも先にもそうそう何かに没入できることなんて無かった。また習いたいとはそれほど思わないが、それでも偶に中古の安い電子ピアノ買ってきて暇なときに練習しようかしら、なんて思ったりもするが、やりたいことが他にいっぱいあって、何か手に付けられずにいる。

 自宅にはもう誰も弾かなくなったアップライトのピアノがある。なんか哀れに思わなくもないが、今のご時世うっかり音を出すと近所からの苦情が大変だ。


 ある行為に没入する。わが身が一点に収斂していく感覚というのは、今ではなかなか得難い。それは周りの事情もないこともないが、というより、まず老いて文字通りにしろ、心の、にしろ体力がなくなったこと。何か変に執念深い所は、いまだにそうだったりするのに行為につなげていく根性がない。歳をとるっていやぁねぇ、とか思ったりする。


 車の運転。一人で、この辺なら奥飛騨のワインディングを、しかし、そんな腕自慢ではないから、それなりに、それでも気持ちいいペースで走った記憶。これもまた時間を忘れて行為そのものに没入できた体験だった。「液体のようにワインディングを駆け抜けていった」シルビアではない、同系のエンジンを積んだP11プリメーラだったけど、そういう時はカーオーディオは使わない。ただ、やっぱり頭の中では「The heart asks pleasure first」が流れていたりした。秋が深まりかけた天気の良い日だった。


 まぁ、余人から見たならば、滑稽な自己陶酔なんだが、人に大きな声で吹聴するのでないなら、自己陶酔も立派な幸福感の要件である。

 プリメーラはFWDだったから、ドリフトなんてしない。そんな腕もない。直線ではアクセルを、コーナー手前ではブレーキをしっかり踏んで、必要十分にステアリングを切り、ドリフトはしないけど、偶にタックインはかましてみたりする。これが日曜の午後となれば、高山に来てた名古屋あたりからの観光のクルマもいなくなり、随分と走りやすい。

 確かにそういう時間はあったんだが、なんだか夢の中の出来事だったみたいな感覚だ。


 無茶はいろいろな意味でもうできないけれど、んで、今のクルマはオートマのライトバンだけど、でも、それでも、公道最速の呼び名高いサクシードだったりする。なかなか、ね、今抱えてる案件型がつかないので気が休まらないが、段落ついたら何年振りか、行ってこようかしら、と、ふと思った。奥飛騨にさ。



I took piano lessons from around the 5th grade of elementary school until the summer of my 1st year of junior high school. My sister started learning before I did, and she stopped learning after I did. I don't think it was because her sister was doing it, so I was too, but why? "Maybe it's because there were a lot of piano songs that I liked." Well, I can't play any of the ones I liked.


What I remember is piano relativity. When I was playing the piano, about two hours felt like just a few minutes. It was rare to be able to immerse myself in something so much before and after. I don't really want to learn again, but even so, I sometimes think about buying a cheap second-hand electronic piano and practicing it in my spare time, but there are so many other things I want to do, and I'm thinking of doing something. I can't help it.

There is an upright piano at home that no one plays anymore. I can't help but feel sorry for him, but in this day and age, if I accidentally make a noise, I get a lot of complaints from the neighbors.


To immerse yourself in a certain action. Nowadays, it is difficult to feel that our bodies are converging to a single point. You could say that it was because of the circumstances around me, but rather, it was because I got older and lost physical strength, both literally and mentally. There's something strangely vindictive about it, and even though it's still there, I don't have the guts to put it into action. Sometimes I think it's a shame to get old.


 Driving a car. I remember running alone at a comfortable pace, even if it was around Okuhida, but I wasn't proud of my skills. This was also an experience where I was able to forget about time and immerse myself in the act itself. It was a P11 Primera with a similar engine, not a Silvia that "drove through the winding roads like liquid," but I don't use the car audio in such cases. However, I kept hearing Michael Nyman's rendition of ``The Heart Asks Pleasure First'' playing in my head. It was a sunny day in the depths of autumn.


Well, from an outsider's perspective, it's a comical narcissism, but if you don't yell at people, narcissism is also a requirement for a splendid sense of happiness.

"The Primera was FWD, so I don't drift." I don't have that skill. Press the accelerator in a straight line, firmly press the brake before a corner, turn the steering as much as necessary, and do not drift. But sometimes I try to tuck in. If this is Sunday afternoon, there will be no sightseeing cars from around Nagoya that came to Takayama, and it will be much easier to drive.

It's true that there was a time like that, but it feels like it happened in a dream.


In many ways, I can't do anything unreasonable anymore, so my current car is an automatic light van, but even so, it's still called the Succeed, which is the fastest on public roads. It's hard to relax because I can't decide on the type of project I'm currently dealing with, but I suddenly thought that once I've settled down, I might go back for the first time in a few years. In Okuhida.



J'ai suivi des cours de piano depuis la 5e année du primaire jusqu'à l'été de ma 1re année de collège. Ma sœur a commencé à apprendre avant moi et elle a arrêté d'apprendre après moi. Je ne pense pas que ce soit parce que sa sœur je le faisais, donc moi aussi, mais pourquoi ? "Peut-être que c'est parce qu'il y avait beaucoup de chansons pour piano que j'aimais." Eh bien, je ne peux jouer aucune de celles que j'aimais.


Ce dont je me souviens, c'est la relativité du piano. Quand je jouais du piano, environ deux heures me paraissaient quelques minutes. C'était rare de pouvoir m'immerger autant dans quelque chose avant et après. Je n'ai pas vraiment envie de réapprendre. , mais quand même, je pense parfois à acheter un piano électronique d'occasion bon marché et à le pratiquer pendant mon temps libre, mais il y a tellement d'autres choses que je veux faire, et je pense faire quelque chose. Je ne peux pas aide le.

Il y a un piano droit à la maison sur lequel personne ne joue plus, je ne peux m'empêcher de me sentir désolé pour lui, mais de nos jours, si je fais du bruit accidentellement, je reçois beaucoup de plaintes de la part des voisins.


Se plonger dans une certaine action. De nos jours, il est difficile de sentir que nos corps convergent vers un seul point. On pourrait dire que c'était à cause des circonstances qui m'entouraient, mais plutôt parce que j'ai vieilli et que j'ai perdu mon physique. force, au sens littéral et mental. Il y a quelque chose d'étrangement vindicatif là-dedans, et même si c'est toujours là, je n'ai pas le courage de le mettre en action. Parfois, je pense que c'est dommage de vieillir.


  Conduire une voiture. Je me souviens avoir couru seul à un rythme confortable, même si c'était autour d'Okuhida, mais je n'étais pas fier de mes compétences. C'était aussi une expérience où j'ai pu oublier le temps et me plonger dans l'acte lui-même. C'était une P11 Primera avec un moteur similaire, pas une Silvia qui "roulait sur les routes sinueuses comme un liquide", mais je n'utilise pas l'audio de la voiture dans de tels cas. Cependant, j'ai continué à entendre l'interprétation de Michael Nyman de "The Heart". "Demande le plaisir d'abord" jouait dans ma tête. C'était une journée ensoleillée au cœur de l'automne.


Eh bien, du point de vue d'un étranger, c'est un narcissisme comique, mais si vous ne criez pas après les gens, le narcissisme est aussi une condition nécessaire pour un splendide sentiment de bonheur.

"La Primera était à traction avant, donc je ne dérive pas. " Je n'ai pas cette compétence. Appuyez sur l'accélérateur en ligne droite, appuyez fermement sur le frein avant un virage, tournez la direction autant que nécessaire et ne dérivez pas. Mais parfois j'essaie de rentrer. Si c'est dimanche après-midi, il n'y aura pas de voitures touristiques des environs de Nagoya qui viendront à Takayama, et ce sera beaucoup plus facile à conduire.

C'est vrai qu'il y a eu une époque comme ça, mais on a l'impression que c'est arrivé dans un rêve.


À bien des égards, je ne peux plus rien faire de déraisonnable, donc ma voiture actuelle est une camionnette légère automatique, mais malgré tout, elle s'appelle toujours la Succeed, qui est la plus rapide sur la voie publique. C'est difficile de se détendre parce que je ne peux pas décider du type de projet sur lequel je m'occupe actuellement, mais j'ai soudain pensé qu'une fois installé, je pourrais peut-être y retourner pour la première fois dans quelques années.. À Okuhida.



Ich nahm etwa von der 5. Klasse der Grundschule bis zum Sommer meines 1. Jahres der Mittelschule Klavierunterricht. Meine Schwester begann vor mir zu lernen und hörte nach mir auf zu lernen. Ich glaube nicht, dass es an ihrer Schwester lag Ich habe es gemacht, also habe ich es auch gemacht, aber warum? „Vielleicht liegt es daran, dass es viele Klavierlieder gab, die mir gefallen haben.“ Nun, ich kann keines von denen spielen, die mir gefallen haben.


Woran ich mich erinnere, ist die Relativitätstheorie des Klaviers. Als ich Klavier spielte, fühlten sich etwa zwei Stunden wie nur ein paar Minuten an. Es war selten, dass ich vorher und nachher so sehr in etwas eintauchen konnte. Ich möchte nicht wirklich noch einmal lernen , aber trotzdem denke ich manchmal darüber nach, ein billiges gebrauchtes E-Piano zu kaufen und es in meiner Freizeit zu üben, aber es gibt so viele andere Dinge, die ich tun möchte, und ich denke darüber nach, etwas zu tun. Ich kann nicht Hilf ihm.

Zu Hause gibt es ein Klavier, auf dem niemand mehr spielt. Er tut mir unheimlich leid, aber wenn ich heutzutage aus Versehen ein Geräusch mache, beschwere ich mich oft von den Nachbarn.


In eine bestimmte Handlung eintauchen. Heutzutage ist es schwierig zu spüren, dass unsere Körper an einem einzigen Punkt zusammenlaufen. Man könnte sagen, dass es an den Umständen um mich herum lag, sondern eher daran, dass ich älter wurde und meine körperliche Leistungsfähigkeit verlor Stärke, sowohl buchstäblich als auch mental. Es hat etwas seltsam Rachsüchtiges, und obwohl es immer noch da ist, habe ich nicht den Mut, es in die Tat umzusetzen.


  Autofahren. Ich erinnere mich, dass ich alleine in einem angenehmen Tempo gelaufen bin, auch wenn es in der Gegend von Okuhida war, aber ich war nicht stolz auf meine Fähigkeiten. Dies war auch eine Erfahrung, bei der ich die Zeit vergessen und mich ganz auf die Tat selbst einlassen konnte Es war ein P11 Primera mit einem ähnlichen Motor, kein Silvia, der „wie Flüssigkeit durch die kurvigen Straßen fuhr“, aber in solchen Fällen nutze ich das Autoradio nicht. „Heart Asks Pleasure First“ ertönte in meinem Kopf. Das war es ein sonniger Tag mitten im Herbst.


Nun, aus der Sicht eines Außenstehenden ist es ein komischer Narzissmus, aber wenn man die Leute nicht anschreit, ist Narzissmus auch eine Voraussetzung für ein herrliches Glücksgefühl.

„Der Primera war FWD, also drifte ich nicht.“ Diese Fähigkeit habe ich nicht. Treten Sie geradeaus auf das Gaspedal, treten Sie vor einer Kurve fest auf die Bremse, drehen Sie das Lenkrad so weit wie nötig und driften Sie nicht Aber manchmal versuche ich, mich einzumischen. Wenn es Sonntagnachmittag ist, kommen keine Sightseeing-Autos aus der Umgebung von Nagoya nach Takayama, und es wird viel einfacher zu fahren sein.

Es stimmt, dass es so eine Zeit gab, aber es fühlt sich an, als ob es in einem Traum passiert wäre.


In vielerlei Hinsicht kann ich nichts Unvernünftiges mehr tun, deshalb ist mein aktuelles Auto ein automatischer Kleintransporter, aber trotzdem heißt er immer noch Succeed, der auf öffentlichen Straßen am schnellsten ist. Entscheiden Sie, für welche Art von Projekt ich mich interessiere Ich beschäftige mich gerade damit, aber plötzlich dachte ich, dass ich, wenn ich mich einmal eingelebt habe, vielleicht zum ersten Mal seit ein paar Jahren zurückkomme.



Tomé lecciones de piano desde aproximadamente el quinto grado de la escuela primaria hasta el verano de mi primer año de la escuela secundaria. Mi hermana comenzó a aprender antes que yo y dejó de aprender después de que yo lo hiciera. No creo que fuera porque su hermana Lo estaba haciendo, así que yo también, pero ¿por qué? "Tal vez es porque había muchas canciones de piano que me gustaban". Bueno, no puedo tocar ninguna de las que me gustaban.


Lo que recuerdo es la relatividad del piano. Cuando tocaba el piano, unas dos horas me parecieron solo unos minutos. Era raro poder sumergirme en algo con tanto antes y después. Realmente no quiero aprender de nuevo. , pero aun así a veces pienso en comprarme un piano electrónico barato de segunda mano y practicarlo en mi tiempo libre, pero hay tantas otras cosas que quiero hacer, y estoy pensando en hacer algo. Ayúdalo.

Hay un piano vertical en casa que ya nadie toca, no puedo evitar sentir lástima por él, pero hoy en día, si accidentalmente hago un ruido, recibo muchas quejas de los vecinos.


Sumergirse en una determinada acción, hoy en día es difícil sentir que nuestros cuerpos convergen en un solo punto, se podría decir que fue por las circunstancias que me rodearon, sino que fue porque me hice mayor y perdí el cuerpo físico. Fuerza, tanto literal como mental. Hay algo extrañamente vengativo en ello, y aunque todavía está ahí, no tengo las agallas para ponerlo en acción. A veces pienso que es una pena envejecer.


  Conduciendo un auto. Recuerdo correr solo a un ritmo cómodo, incluso si era alrededor de Okuhida, pero no estaba orgulloso de mis habilidades. Esta también fue una experiencia en la que pude olvidarme del tiempo y sumergirme en el acto mismo. Se trataba de un P11 Primera con un motor similar, no de un Silvia que "corría como un líquido por carreteras sinuosas", pero en estos casos no uso el audio del coche, pero seguía escuchando la interpretación de Michael Nyman de "The Heart" "Pregunta primero el placer" sonaba en mi cabeza. Era un día soleado en pleno otoño.


Bueno, desde la perspectiva de un extraño, es un narcisismo cómico, pero si no le gritas a la gente, el narcisismo también es un requisito para una espléndida sensación de felicidad.

"La Primera era FWD, así que no me derrapo. No tengo esa habilidad. Pisa el acelerador en línea recta, aprieta firmemente el freno antes de una curva, gira la dirección tanto como sea necesario y no te derrapes. Pero a veces trato de acostarme. Si es domingo por la tarde, no habrá coches turísticos de los alrededores de Nagoya que lleguen a Takayama, y ​​será mucho más fácil conducir.

Es cierto que hubo un momento así, pero se siente como si hubiera sucedido en un sueño.


En muchos sentidos, ya no puedo hacer nada irrazonable, por eso mi auto actual es una camioneta ligera automática, pero aun así, todavía se llama Succeed, que es el más rápido en la vía pública. Es difícil relajarme porque no puedo. Decidí el tipo de proyecto en el que estoy lidiando actualmente, pero de repente pensé que una vez que me haya asentado, podría regresar por primera vez en unos años a Okuhida.



我從小學五年級左右開始學鋼琴,一直到初一暑假。我姐姐比我先開始學,在我學完之後她就不再學了。我不認為是因為她姐姐我也在這麼做,所以我也是,但是為什麼呢?“也許是因為有很多我喜歡的鋼琴歌曲。”好吧,我無法彈奏任何我喜歡的歌曲。


我記得的是鋼琴相對論,彈鋼琴的時候,兩個小時左右感覺就像幾分鐘一樣,前後如此投入,真是難得,實在不想再學了但即便如此,我有時也會想買一架便宜的二手電子琴,在業餘時間練習一下,但是我還有很多其他的事情想做,我就想著做點什麼來幫助它。

家裡有一架立式鋼琴,現在已經沒有人彈了,我不禁為他感到遺憾,但在當今這個時代,如果我不小心發出聲音,就會受到鄰居的很多抱怨。


沉浸在某個動作中,現在已經很難感覺到我們的身體在匯聚到一個點了,可以說是因為周圍的環境,但更確切地說,是因為我年紀大了,體力下降了。力量,無論是字面上的還是精神上的。這裡面有一種奇怪的鬥氣,儘管它仍然存在,但我沒有勇氣付諸行動。


  駕駛汽車。我記得以舒適的速度獨自奔跑,即使是在奧飛騨附近,但我並不為自己的技能感到自豪。這也是一次我能夠忘記時間並沉浸在表演本身的經歷那是一輛配備類似發動機的P11 Primera,而不是“像液體一樣在蜿蜒的道路上行駛”的Silvia,但在這種情況下我不會使用汽車音響。“心先求樂”在我腦海中播放。深秋的一個陽光明媚的日子。


嗯,在外人看來,這是一種滑稽的自戀,但如果你不罵人,自戀也是一種燦爛幸福感的要求。

“Primera是FWD,所以我不會漂移。”我​​沒有這個技巧,直線踩油門,過彎前用力踩剎車,轉向盡量打,不漂移但有時我也會嘗試吃點東西。如果這是周日下午,就沒有名古屋周邊的觀光車來高山了,開起來會方便很多。

確實有過那樣的時刻,但感覺就像發生在夢中一樣。


從很多方面來說,我不能再做任何不合理的事情了,所以我現在的車是一輛自動輕型貨車,但即便如此,它仍然被稱為Succeed,它是公共道路上最快的。決定我的項目類型目前正在處理,但我突然想到,一旦安定下來,我可能會在幾年後第一次回去。



Jag tog pianolektioner från omkring 5:e klass i grundskolan fram till sommaren av mitt första år på högstadiet. Min syster började lära sig innan jag gjorde det, och hon slutade lära sig efter att jag gjorde det. Jag tror inte att det berodde på att hennes syster höll på med det, så det gjorde jag också, men varför? "Kanske är det för att det var många pianolåtar som jag gillade." Tja, jag kan inte spela någon av de jag gillade.


Det jag minns är pianorelativitet. När jag spelade piano kändes ungefär två timmar som bara några minuter. Det var sällan jag kunde fördjupa mig i något så mycket före och efter. Jag vill egentligen inte lära mig igen , men ändå funderar jag ibland på att köpa ett billigt begagnat elektroniskt piano och öva på det på fritiden, men det finns så många andra saker jag vill göra, och jag funderar på att göra något, hjälp det.

Det finns ett upprättstående piano hemma som ingen spelar längre.Jag kan inte låta bli att tycka synd om honom, men i denna tid, om jag råkar göra ett oväsen, får jag många klagomål från grannarna.


Att fördjupa sig i en viss handling. Nuförtiden är det svårt att känna att våra kroppar konvergerar till en enda punkt. Man kan säga att det berodde på omständigheterna runt mig, utan snarare för att jag blev äldre och tappade fysiskt styrka, både bokstavligt och mentalt. Det är något konstigt hämndlystet med det, och även om det fortfarande finns där, har jag inte modet att omsätta det i handling.


  Jag körde bil. Jag minns att jag sprang ensam i ett bekvämt tempo, även om det var runt Okuhida, men jag var inte stolt över mina färdigheter. Det här var också en upplevelse där jag kunde glömma tiden och fördjupa mig i själva akten Det var en P11 Primera med en liknande motor, inte en Silvia som "körde genom de slingrande vägarna som vätska", men jag använder inte bilstereon i sådana fall. Heart Asks Pleasure First'' spelade i mitt huvud. Det var en solig dag i höstens djup.


Tja, ur en utomståendes perspektiv är det en komisk narcissism, men om du inte skriker på folk är narcissism också ett krav för en fantastisk känsla av lycka.

"Primeran var FWD, så jag driver inte." Jag har inte den färdigheten. Tryck på gaspedalen i en rak linje, tryck bestämt på bromsen före ett hörn, vrid styrningen så mycket som behövs och sväv inte Men ibland försöker jag lägga mig. Om det är söndag eftermiddag kommer det inte att finnas några sightseeingbilar från runt om i Nagoya som kom till Takayama, och det blir mycket lättare att köra.

Det är sant att det fanns en sådan tid, men det känns som att det hände i en dröm.


På många sätt kan jag inte göra något orimligt längre, så min nuvarande bil är en automatisk lätt skåpbil, men trots det heter den fortfarande Succeed, vilket är snabbast på allmänna vägar. bestäm vilken typ av projekt jag är håller på med just nu, men jag tänkte plötsligt att när jag väl har slagit mig ner så kanske jag går tillbaka för första gången på några år.


2023年9月3日日曜日

8090 深田恭子_7

 

8090 深田恭子_7

8089 GK73A

 

8089 GK73A

8088 菜々緒 _2

 

8088 菜々緒 _2

8087 4UD

 

8087 4UD

8086 S14 Early model _15

 

8086 S14 Early model _15

8085 Delica:D5

8085 Delica:D5

 

2023年8月29日火曜日

2023年8月27日日曜日

8073 Piazza XS

 

8073 Piazza XS

8072 Roberto Locatelli _2

 

8072 Roberto Locatelli _2

Roberto Locatelli
RS250 , 1995


8071 有村架純 _6

 

8071 有村架純 _6

NT0021、NT0022 読書ノート「アウトサイダー」/ コリン・ウィルソン 0-3 アイデンティティの問題? (加筆再掲)

  「アウトサイダー」という言葉、それ自体が持つ本来の意味から、反体制的なものとの親和性が高いようについ思ってしまう。

 確かに、ある精神がアウトサイドに追いやられるきっかけが、政治から土地の因習まで、広い意味での社会制度であることが多いことが想像できる以上、そういう面は否定できるものではない。が、社会に追いやられたかと言って、その時分を追いやったものと敢然と退治していくかと思えば、とっちらかってそれどころではないのである、アウトサイダーの内面は。


 一つ大きな要素として、アイデンティティというものがあるように思う。自分の精神の芯はどこに寄り添おうとしているのか、なにがよりそってくれるのか。

 体制に寄り添おうとする動きというのは、言い換えれば、存在の、精神の根拠を、生身以外、思想とか政治体制とかに、過激に求めるというのは、では、ツクミやまゆり園の植松某などはどうなのだ? という話になる。体制から距離を置く、沿わないで外側に行く、コリン・ウィルソン的アウトサイダーではないが、あれを決してインサイダーとも言えない。

 とはいえ、では、同じように考えていこう。easyriderのラスト、ビリーを、キャプテンアメリカを散弾銃で撃ったどこにでもいそうなアメリカの普通の農夫は? インサイダーか?アウトサイダーか? 植松某との違いは?


 前者が、脆弱ながらそういうところにいる自分の存在そのものを主張しているのに対し、後者は領域の防衛という意識がそうさせたような気がする。


 本人は限りなく体制側であると思っているようだが、植松某は、コリン・ウィルソン的な意味を離れれば、現在の秩序というものから限りなくアウトサイダーであるが、意識が自分の領域第一というところでの行動という意味でeasyriderのおっさんたちはインサイダーのような気がする。


 植松某においては、この2,30年、時々聞かれるようになった「承認欲求」だっけ? これのあたりを早い時期に拗らせている感じが凄くするのだが、現代において、度々、やや冷笑的に口にされるこの「承認欲求」だが、こうして考えると、ちょっと気を入れて考えていかないと相当深刻な問題だ。本人にとっては、伸るか反るかどころか文字通り生きるか死ぬかの大問題だったりすることが結構ありそうだ。


 そういう事も書いてあったかな? まぁ、追い追いだ。



 若いころのオレが、アウトサイダーという語感に惹かれたのは、どこか覚者のような意味合いを感じていたからであろうかと思う。この辺がいよいよこの本の内容にかかわってくるところである。

 若い子が、いや、大多数がそう感じていないのは、それが妄想であると思っているから、と、平たく言ってしまえばそうなのだが、それは、こっちのある種の熱に侵されていた人間のだらしなさが余計に、そう思わせていたのだろう。


 日本においてはそれは顕著だけど、多分世界的に人類社会というのは退潮局面にある。そこにおいて、そういう社会をどうするかという言及薄くして、「そんなこと」を言っていられる高みの見物的な呑気さというのはいかがなものか? ということにもまして、高じて、極端なものはすでにかなり昔にオウムなんていうものが日本にはあったけれど、どうしても、インサイダーと対置してしまうと、反体制の意味を帯び、やがては醜悪な何かに変化してしまう。インサイダーと対置してしまうということは、つまりはルサンチマンの発露であり、しかし、そこは普遍的にアウトサイダーのテーマではある。




 まぁ、別に「アウトサイダー」の授業ノートを作るつもりはなく、脱線、他人様には意味不明の記述も多くなるだろうが、まぁ、本を開く前の駄言はこの辺にこの辺にしておく。



The word "outsider", from its original meaning, seems to have a high affinity with anti-establishment things.

Certainly, as long as it can be imagined that social systems in a broad sense, from politics to local conventions, often trigger a certain spirit to be pushed to the outside, such an aspect cannot be denied. However, it is not possible to boldly exterminate them by saying that they have been driven out of society at that time. The inner side of the outsider is not a mess.


I think one big factor is the identity. Where is the core of his spirit trying to snuggle up to?

What about the movement to get close to the system, in other words, to radically seek the basis of existence, the spirit, in ideology and political systems, other than the physical body? What about Uematsu at Tsukumi Yamayurien? He is not a Colin Wilson-like outsider who keeps his distance from the system and goes outside without following, but I can't say that he is an insider either.

"Nevertheless, let's think in the same way." The last of easyrider, the run-of-the-mill American farmer who shot Billy and Captain America? "Are you an insider?" Are you an outsider? "What is the difference between Uematsu and a farmer?"


While the former is fragile and asserts his own existence in such a place, the latter seems to have been motivated by the consciousness of defending the territory.


He seems to think that he is infinitely on the side of the system, but Uematsu, if you leave the meaning of Colin Wilson, is an infinite outsider from the current order, but his consciousness is his own domain first. By the way, I feel like the old men of easyrider are like insiders in terms of their actions.


Regarding Uematsu, is it the ``need for approval'' that has been asked from time to time in the last 20-30 years? I have a strong feeling that this is something that has been brooding at an early stage, but in modern times, this "need for approval" is often said somewhat cynically. Otherwise, it's a serious problem. For the person himself, it seems quite likely that it will be a big problem of literally life or death, rather than stretching or curving.


"Did you write something like that?" "Well, I'm chasing after you."



I think the reason I was attracted to the word "outsider" when I was young was because I felt that it had some enlightened meaning. This is where the content of this book comes into play.

Young people, no, the majority of people don't feel that way because they think it's a delusion. Perhaps the sloppiness of a human being made me think that way.


This is remarkable in Japan, but perhaps the world's human society is in a phase of decline. In that case, how about a high spectator's carefreeness that can say "that kind of thing" without mentioning what to do with such a society? To top it all off, Japan already had something called Aum a long time ago, but when confronted with an insider, it takes on an anti-establishment meaning, and eventually it becomes ugly. change into something. Confronting the insider is, in other words, the manifestation of resentment, but that is universally the theme of the outsider.




Well, I don't intend to make "outsider" class notes, and there will probably be a lot of derailment and meaningless descriptions for others, but well, before opening the book, I'll leave the nonsense around here.



Le mot « outsider », de par son sens originel, semble avoir une grande affinité avec les choses contestataires.

Certes, tant que l'on peut imaginer que les systèmes sociaux au sens large, depuis la politique jusqu'aux conventions locales, déclenchent souvent un certain esprit de rejet vers l'extérieur, on ne peut nier un tel aspect. chassés de la société à cette époque.


Je pense qu’un facteur important est l’identité : où est le noyau de son esprit qui essaie de se blottir ?

Qu’en est-il du mouvement de rapprochement avec le système, c’est-à-dire de recherche radicale du fondement de l’existence, l’esprit, dans des idéologies et des systèmes politiques autres que le corps physique ? Qu’en est-il d’Uematsu chez Tsukumi Yamayurien ? Ce n’est pas un Colin Un outsider à la Wilson qui garde ses distances avec le système et sort sans le suivre, mais je ne peux pas non plus dire qu'il est un insider.

"Néanmoins, pensons de la même manière." Le dernier d'Easyrider, le fermier américain ordinaire qui a tiré sur Billy et Captain America ? "Es-tu un insider ?" Etes-tu un outsider ? "Quelle est la différence " entre Uematsu et un agriculteur ?"


Si le premier est fragile et affirme sa propre existence dans un tel lieu, le second semble avoir été motivé par la conscience de défendre le territoire.


Il semble penser qu'il est infiniment du côté du système, mais Uematsu, si l'on s'éloigne du sens de Colin Wilson, est un étranger infini à l'ordre actuel, mais sa conscience est d'abord son propre domaine. d'easyrider sont comme des initiés dans leurs actions.


Concernant Uematsu, est-ce le « besoin d’approbation » qui a été demandé de temps en temps au cours des 20-30 dernières années ? J’ai le fort sentiment que c’est quelque chose qui a été évoqué à un stade précoce, mais dans le monde moderne Parfois, ce "besoin d'approbation" est souvent exprimé de manière quelque peu cynique. Sinon, c'est un problème sérieux. Pour la personne elle-même, il semble très probable que ce sera un gros problème de vie ou de mort, plutôt que d'étirement ou de courbure.


" As-tu écrit quelque chose comme ça ? " " Eh bien, je te cours après. "



Je pense que la raison pour laquelle j'ai été attiré par le mot « étranger » quand j'étais jeune était parce que je sentais qu'il avait une signification éclairée. C'est là que le contenu de ce livre entre en jeu.

Les jeunes, non, la majorité des gens ne ressentent pas cela parce qu'ils pensent que c'est une illusion. Peut-être que la négligence d'un être humain m'a fait penser ainsi.


C'est remarquable au Japon, mais peut-être que la société humaine mondiale est dans une phase de déclin. Dans ce cas, que diriez-vous de l'insouciance d'un spectateur qui peut dire "ce genre de chose" sans dire que faire d'une telle société ? Le Japon avait déjà eu quelque chose qui s'appelait Aum il y a longtemps, mais lorsqu'il est confronté à un initié, cela prend un sens contestataire et finit par devenir laid, la manifestation du ressentiment, mais c'est universellement le thème de l'étranger.




Bon, je n'ai pas l'intention de faire des notes de cours "étrangers", et il y aura probablement beaucoup de déraillements et de descriptions dénuées de sens pour les autres, mais bon, avant d'ouvrir le livre, je laisse les bêtises par ici.



Das Wort „Außenseiter“ scheint in seiner ursprünglichen Bedeutung eine hohe Affinität zu Anti-Establishment-Dingen zu haben.

Solange man sich vorstellen kann, dass soziale Systeme im weitesten Sinne, von der Politik bis hin zu lokalen Konventionen, oft einen bestimmten Geist auslösen, der nach außen gedrängt wird, kann ein solcher Aspekt sicherlich nicht geleugnet werden. Sie können sie ausrotten, indem Sie sagen, dass dies der Fall war wurde damals aus der Gesellschaft vertrieben.


Ich denke, ein wichtiger Faktor ist die Identität. Wo ist der Kern seines Geistes, an den er sich zu schmiegen versucht?

Was ist mit der Bewegung, sich dem System zu nähern, mit anderen Worten, radikal nach der Grundlage der Existenz, dem Geist, in Ideologien und politischen Systemen zu suchen, die nicht der physische Körper sind? Was ist mit Uematsu bei Tsukumi Yamayurien? Er ist kein Colin Wilson-ähnlicher Außenseiter, der Abstand zum System hält und nach draußen geht, ohne ihm zu folgen, aber ich kann auch nicht sagen, dass er ein Insider ist.

„Trotzdem denken wir genauso.“ Das letzte von Easyrider, dem gewöhnlichen amerikanischen Bauern, der Billy und Captain America erschoss? „Sind Sie ein Insider?“ Sind Sie ein Außenseiter? „Was ist der Unterschied?“ „zwischen Uematsu und einem Bauern?“


Während Ersterer fragil ist und seine eigene Existenz an einem solchen Ort behauptet, scheint Letzterer von dem Bewusstsein motiviert gewesen zu sein, das Territorium zu verteidigen.


Er scheint zu denken, dass er unendlich auf der Seite des Systems steht, aber Uematsu ist, wenn man die Bedeutung von Colin Wilson außer Acht lässt, ein unendlicher Außenseiter der gegenwärtigen Ordnung, aber sein Bewusstsein ist zuerst seine eigene Domäne. Fühlen Sie sich wie die alten Männer von easyrider sind in ihrem Handeln wie Insider.


Ist es in Bezug auf Uematsu das „Bedürfnis nach Zustimmung“, das in den letzten 20 bis 30 Jahren von Zeit zu Zeit gefragt wurde? Ich habe das starke Gefühl, dass dies etwas ist, worüber schon in einem frühen Stadium, aber in der heutigen Zeit, nachgedacht wurde Manchmal wird dieses „Bedürfnis nach Zustimmung“ oft etwas zynisch ausgedrückt. Ansonsten handelt es sich um ein ernstes Problem. Für die Person selbst scheint es ziemlich wahrscheinlich, dass es sich um ein großes Problem handelt, bei dem es im wahrsten Sinne des Wortes um Leben oder Tod geht, und nicht um Dehnung oder Biegung.


„Hast du so etwas geschrieben?“ „Nun, ich bin hinter dir her.“



Ich glaube, der Grund, warum ich mich in jungen Jahren zu dem Wort „Außenseiter“ hingezogen fühlte, war, dass ich das Gefühl hatte, dass es eine erleuchtete Bedeutung hatte. Hier kommt der Inhalt dieses Buches ins Spiel.

Junge Leute, nein, die meisten Menschen denken nicht so, weil sie es für eine Täuschung halten. Vielleicht hat mich die Schlamperei eines Menschen dazu gebracht, so zu denken.


Das ist in Japan bemerkenswert, aber vielleicht befindet sich die menschliche Gesellschaft auf der Welt in einer Phase des Niedergangs. Wie wäre es in diesem Fall mit der Unbekümmertheit eines Zuschauers, der „so etwas“ sagen kann, ohne zu erwähnen, was mit einer solchen Gesellschaft zu tun ist? Alles Off, Japan hatte schon vor langer Zeit etwas namens Aum, aber wenn man es mit einem Insider konfrontiert, bekommt es eine Anti-Establishment-Bedeutung und wird schließlich hässlich. Die Manifestation von Ressentiments, aber das ist allgemein das Thema des Outsiders.




Nun ja, ich habe nicht vor, Notizen für „Außenstehende“ zu machen, und es wird wahrscheinlich eine Menge Entgleisungen und bedeutungslose Beschreibungen für andere geben, aber bevor ich das Buch aufschlage, lasse ich den Unsinn hier stehen.



La palabra "forastero", desde su significado original, parece tener una gran afinidad con cosas antisistema.

Ciertamente, mientras se pueda imaginar que los sistemas sociales en un sentido amplio, desde la política hasta las convenciones locales, a menudo desencadenan un cierto espíritu de ser empujados hacia el exterior, no se puede negar tal aspecto de exterminarlos diciendo que han sido expulsados ​​de la sociedad en aquella época.


Creo que un factor importante es la identidad: ¿dónde está tratando de acurrucarse el núcleo de su espíritu?

¿Qué pasa con el movimiento para acercarse al sistema, en otras palabras, para buscar radicalmente la base de la existencia, el espíritu, en la ideología y los sistemas políticos, distintos del cuerpo físico? ¿Qué pasa con Uematsu en Tsukumi Yamayurien? Él no es un Colin. Un outsider tipo Wilson que se mantiene alejado del sistema y sale sin seguirlo, pero tampoco puedo decir que sea un insider.

"Sin embargo, pensemos de la misma manera." ¿El último de Easyrider, el granjero estadounidense común y corriente que disparó a Billy y al Capitán América? "¿Eres un insider?" ¿Eres un outsider? "¿Cuál es la diferencia?" ?" entre Uematsu y un granjero?"


Mientras el primero es frágil y afirma su propia existencia en tal lugar, el segundo parece haber estado motivado por la conciencia de defender el territorio.


Parece pensar que está infinitamente del lado del sistema, pero Uematsu, si dejamos el significado de Colin Wilson, es un infinito ajeno al orden actual, pero su conciencia es su propio dominio primero. Los miembros de easyrider son como insiders en términos de sus acciones.


En cuanto a Uematsu, ¿es la "necesidad de aprobación" lo que se ha planteado de vez en cuando en los últimos 20 o 30 años? Tengo la fuerte sensación de que esto es algo que ha estado inquietante en una etapa temprana, pero en la actualidad A veces, esta "necesidad de aprobación" se dice a menudo con un poco de cinismo. De lo contrario, es un problema grave. Para la persona misma, parece bastante probable que sea un gran problema de vida o muerte, en lugar de estirarse o curvarse.


"¿Escribiste algo así?" "Bueno, te estoy persiguiendo".



Creo que la razón por la que me atrajo la palabra "forastero" cuando era joven fue porque sentí que tenía algún significado ilustrado. Aquí es donde entra en juego el contenido de este libro.

Los jóvenes, no, la mayoría de la gente no se siente así porque piensan que es un engaño, tal vez el descuido de un ser humano me hizo pensar así.


Esto es notable en Japón, pero tal vez la sociedad humana del mundo esté en una fase de declive. En ese caso, ¿qué tal la despreocupación de un gran espectador que puede decir "ese tipo de cosas" sin mencionar qué hacer con esa sociedad? Japón ya tenía algo llamado Aum hace mucho tiempo, pero cuando se enfrenta a un interno, adquiere un significado antisistema y eventualmente se vuelve feo. La manifestación del resentimiento, pero ese es universalmente el tema del externo.




Bueno, no pretendo hacer apuntes de clase "ajenos", y probablemente habrá muchos descarrilamientos y descripciones sin sentido para los demás, pero bueno, antes de abrir el libro, dejaré las tonterías por aquí.



“局外人”這個詞,從其本意來看,似乎與反建制的事物有著很高的親和力。

當然,只要可以想像,廣義的社會制度,從政治到地方習俗,往往會引發某種精神被推到外面,這樣的一面是不可否認的。當時被趕出了社會。


我覺得一個很大的因素就是身份,他想要依偎的精神核心在哪裡?

那麼,接近體制的運動呢?換句話說,就是在意識形態和政治體系中,從根本上尋求存在的基礎,即精神,而不是肉體?那麼津久見山百合園的植鬆呢?他不是科林。威爾遜式的局外人,與體制保持距離,不跟隨就往外走,但我也不能說他是局內人。

“儘管如此,我們還是以同樣的方式思考吧。” 最後的 Easyrider,槍殺了比利和美國隊長的普通美國農民?“你是局內人嗎?”你是局外人嗎?“有什麼區別? ?“植松和農民之間?”


前者是脆弱的,並在這樣的地方主張自己的存在,而後者似乎是出於保衛領土的意識。


他似乎認為自己無限站在系統一邊,但植松,如果離開科林·威爾遜的意思,從當前的秩序來看是一個無限的局外人,但他的意識首先是自己的領域。感覺像老人們一樣Easyrider的行為就像內部人士一樣。


關於植松,是不是近20-30年來時不時被問到的“需要批准”?我有一種強烈的感覺,這是早期一直在醞釀的事情,但在現代有時,這種“需要認可”常常被說得有些憤世嫉俗。否則,這就是一個嚴重的問題。對於他自己來說,這似乎很可能是一個真正的生死存亡的大問題,而不是伸展或彎曲。


“你也寫過這樣的東西嗎?”“嗯,我追你。”



我想我小時候之所以被“局外人”這個詞所吸引,是因為我覺得它有一些啟蒙的意義,這就是這本書的內容髮揮作用的地方。

年輕人,不,大多數人不會有這樣的感覺,因為他們認為這是一種錯覺。也許是人的粗心讓我有這樣的想法。


這在日本已經很了不起了,但或許世界人類社會正處於衰退期。那麼,一個高高在上的旁觀者,可以說“那種事情”而不提如何處理這樣的社會,又如何呢?話說回來,日本很早以前就已經有一個叫做奧姆真理教的東西,但是當它面對內部人士時,它就帶有反建制的意義,最終變得醜陋,是怨恨的表現,但這卻是外部人士普遍的主題。




好吧,我不打算做“局外人”的課堂筆記,很可能會有很多出軌和對其他人來說毫無意義的描述,不過好吧,在開書之前,我先把廢話留在這裡。



Ordet "outsider", från sin ursprungliga betydelse, verkar ha en hög affinitet med anti-etableringar.

Förvisso, så länge man kan föreställa sig att sociala system i vid mening, från politik till lokala konventioner, ofta utlöser en viss anda för att pressas utåt, kan en sådan aspekt inte förnekas, utrota dem genom att säga att de har varit drevs ut ur samhället på den tiden.


Jag tror att en stor faktor är identiteten.Var är kärnan i hans ande som försöker mysa till?

Hur är det med rörelsen för att komma nära systemet, med andra ord att radikalt söka tillvarons grund, andan, i ideologi och politiska system, andra än den fysiska kroppen? Hur är det med Uematsu vid Tsukumi Yamayurien? Han är inte en Colin Wilson-liknande outsider som håller avstånd från systemet och går utanför utan att följa med, men jag kan inte heller säga att han är en insider.

"Ändå, låt oss tänka på samma sätt." Den sista av easyrider, den gängse amerikanska bonden som sköt Billy och Captain America? "Är du en insider?" Är du en outsider? "Vad är skillnaden "mellan Uematsu och en bonde?"


Medan den förra är bräcklig och hävdar sin egen existens på en sådan plats, verkar den senare ha motiverats av medvetandet om att försvara territoriet.


Han verkar tro att han är oändligt på sidan av systemet, men Uematsu, om du lämnar betydelsen av Colin Wilson, är en oändlig outsider från den nuvarande ordningen, men hans medvetande är hans egen domän först. känn dig som gubbarna av easyrider är som insiders när det gäller deras handlingar.


Angående Uematsu, är det ``behovet av godkännande'' som har ställts då och då under de senaste 20-30 åren?Jag har en stark känsla av att detta är något som har grubblat i ett tidigt skede, men i modern tid gånger sägs detta "behov av godkännande" ofta något cyniskt. Annars är det ett allvarligt problem. För personen själv verkar det ganska troligt att det blir ett stort problem med bokstavligen liv eller död, snarare än att sträcka sig eller kröka sig.


”Skrev du något sånt?” ”Jaha, jag jagar efter dig”.



Jag tror att anledningen till att jag attraherades av ordet "outsider" när jag var ung var för att jag kände att det hade någon upplyst mening.Det är här innehållet i den här boken kommer in i bilden.

Unga människor, nej, majoriteten av människor känner inte så för att de tror att det är en vanföreställning, kanske en människas slarv fick mig att tänka så.


Detta är anmärkningsvärt i Japan, men kanske befinner sig världens mänskliga samhälle i en nedgångsfas. Vad sägs i så fall om en hög åskådars sorglöshet som kan säga "sånt där" utan att nämna vad man ska göra med ett sådant samhälle? av, Japan hade redan något som hette Aum för länge sedan, men när det konfronteras med en insider får det en anti-etablissemanget innebörd, och så småningom blir det fult, manifestationen av förbittring, men det är universellt temat för outsidern.




Nja, jag tänker inte göra "utomstående" klassanteckningar, och det blir nog en hel del urspårning och meningslösa beskrivningar för andra, men ja, innan jag öppnar boken ska jag lämna nonsensen här.


8070 They gonna get real busy killin’ and maimin” …to prove to you that they are.

8070 They gonna get real busy killin’ and maimin”…to prove to you that they are.