ラベル Michael Nyman の投稿を表示しています。 すべての投稿を表示
ラベル Michael Nyman の投稿を表示しています。 すべての投稿を表示

2023年9月6日水曜日

NT0023 仲秋の飛騨、晩秋の信州 (The heart asks pleasure firstとStairway to Heaven) 1


  小学校5年生ぐらいからかな、中学校1年の夏までピアノを習っていた。妹がそれより前から習っていて、オレより後に習うのをやめた。妹がやってるからオレも、というわけではなかったと思うが、なんでだろ? 結構ピアノ曲で好きなのがいっぱいあったからかもしれない。まぁ、好きだったのはどれ一つ弾けずにいるけどな。


 覚えているのはピアノ相対性理論。ピアノ弾いてると、2時間ほどがほんの数分の体感時間、なんてことがあった。後にも先にもそうそう何かに没入できることなんて無かった。また習いたいとはそれほど思わないが、それでも偶に中古の安い電子ピアノ買ってきて暇なときに練習しようかしら、なんて思ったりもするが、やりたいことが他にいっぱいあって、何か手に付けられずにいる。

 自宅にはもう誰も弾かなくなったアップライトのピアノがある。なんか哀れに思わなくもないが、今のご時世うっかり音を出すと近所からの苦情が大変だ。


 ある行為に没入する。わが身が一点に収斂していく感覚というのは、今ではなかなか得難い。それは周りの事情もないこともないが、というより、まず老いて文字通りにしろ、心の、にしろ体力がなくなったこと。何か変に執念深い所は、いまだにそうだったりするのに行為につなげていく根性がない。歳をとるっていやぁねぇ、とか思ったりする。


 車の運転。一人で、この辺なら奥飛騨のワインディングを、しかし、そんな腕自慢ではないから、それなりに、それでも気持ちいいペースで走った記憶。これもまた時間を忘れて行為そのものに没入できた体験だった。「液体のようにワインディングを駆け抜けていった」シルビアではない、同系のエンジンを積んだP11プリメーラだったけど、そういう時はカーオーディオは使わない。ただ、やっぱり頭の中では「The heart asks pleasure first」が流れていたりした。秋が深まりかけた天気の良い日だった。


 まぁ、余人から見たならば、滑稽な自己陶酔なんだが、人に大きな声で吹聴するのでないなら、自己陶酔も立派な幸福感の要件である。

 プリメーラはFWDだったから、ドリフトなんてしない。そんな腕もない。直線ではアクセルを、コーナー手前ではブレーキをしっかり踏んで、必要十分にステアリングを切り、ドリフトはしないけど、偶にタックインはかましてみたりする。これが日曜の午後となれば、高山に来てた名古屋あたりからの観光のクルマもいなくなり、随分と走りやすい。

 確かにそういう時間はあったんだが、なんだか夢の中の出来事だったみたいな感覚だ。


 無茶はいろいろな意味でもうできないけれど、んで、今のクルマはオートマのライトバンだけど、でも、それでも、公道最速の呼び名高いサクシードだったりする。なかなか、ね、今抱えてる案件型がつかないので気が休まらないが、段落ついたら何年振りか、行ってこようかしら、と、ふと思った。奥飛騨にさ。



I took piano lessons from around the 5th grade of elementary school until the summer of my 1st year of junior high school. My sister started learning before I did, and she stopped learning after I did. I don't think it was because her sister was doing it, so I was too, but why? "Maybe it's because there were a lot of piano songs that I liked." Well, I can't play any of the ones I liked.


What I remember is piano relativity. When I was playing the piano, about two hours felt like just a few minutes. It was rare to be able to immerse myself in something so much before and after. I don't really want to learn again, but even so, I sometimes think about buying a cheap second-hand electronic piano and practicing it in my spare time, but there are so many other things I want to do, and I'm thinking of doing something. I can't help it.

There is an upright piano at home that no one plays anymore. I can't help but feel sorry for him, but in this day and age, if I accidentally make a noise, I get a lot of complaints from the neighbors.


To immerse yourself in a certain action. Nowadays, it is difficult to feel that our bodies are converging to a single point. You could say that it was because of the circumstances around me, but rather, it was because I got older and lost physical strength, both literally and mentally. There's something strangely vindictive about it, and even though it's still there, I don't have the guts to put it into action. Sometimes I think it's a shame to get old.


 Driving a car. I remember running alone at a comfortable pace, even if it was around Okuhida, but I wasn't proud of my skills. This was also an experience where I was able to forget about time and immerse myself in the act itself. It was a P11 Primera with a similar engine, not a Silvia that "drove through the winding roads like liquid," but I don't use the car audio in such cases. However, I kept hearing Michael Nyman's rendition of ``The Heart Asks Pleasure First'' playing in my head. It was a sunny day in the depths of autumn.


Well, from an outsider's perspective, it's a comical narcissism, but if you don't yell at people, narcissism is also a requirement for a splendid sense of happiness.

"The Primera was FWD, so I don't drift." I don't have that skill. Press the accelerator in a straight line, firmly press the brake before a corner, turn the steering as much as necessary, and do not drift. But sometimes I try to tuck in. If this is Sunday afternoon, there will be no sightseeing cars from around Nagoya that came to Takayama, and it will be much easier to drive.

It's true that there was a time like that, but it feels like it happened in a dream.


In many ways, I can't do anything unreasonable anymore, so my current car is an automatic light van, but even so, it's still called the Succeed, which is the fastest on public roads. It's hard to relax because I can't decide on the type of project I'm currently dealing with, but I suddenly thought that once I've settled down, I might go back for the first time in a few years. In Okuhida.



J'ai suivi des cours de piano depuis la 5e année du primaire jusqu'à l'été de ma 1re année de collège. Ma sœur a commencé à apprendre avant moi et elle a arrêté d'apprendre après moi. Je ne pense pas que ce soit parce que sa sœur je le faisais, donc moi aussi, mais pourquoi ? "Peut-être que c'est parce qu'il y avait beaucoup de chansons pour piano que j'aimais." Eh bien, je ne peux jouer aucune de celles que j'aimais.


Ce dont je me souviens, c'est la relativité du piano. Quand je jouais du piano, environ deux heures me paraissaient quelques minutes. C'était rare de pouvoir m'immerger autant dans quelque chose avant et après. Je n'ai pas vraiment envie de réapprendre. , mais quand même, je pense parfois à acheter un piano électronique d'occasion bon marché et à le pratiquer pendant mon temps libre, mais il y a tellement d'autres choses que je veux faire, et je pense faire quelque chose. Je ne peux pas aide le.

Il y a un piano droit à la maison sur lequel personne ne joue plus, je ne peux m'empêcher de me sentir désolé pour lui, mais de nos jours, si je fais du bruit accidentellement, je reçois beaucoup de plaintes de la part des voisins.


Se plonger dans une certaine action. De nos jours, il est difficile de sentir que nos corps convergent vers un seul point. On pourrait dire que c'était à cause des circonstances qui m'entouraient, mais plutôt parce que j'ai vieilli et que j'ai perdu mon physique. force, au sens littéral et mental. Il y a quelque chose d'étrangement vindicatif là-dedans, et même si c'est toujours là, je n'ai pas le courage de le mettre en action. Parfois, je pense que c'est dommage de vieillir.


  Conduire une voiture. Je me souviens avoir couru seul à un rythme confortable, même si c'était autour d'Okuhida, mais je n'étais pas fier de mes compétences. C'était aussi une expérience où j'ai pu oublier le temps et me plonger dans l'acte lui-même. C'était une P11 Primera avec un moteur similaire, pas une Silvia qui "roulait sur les routes sinueuses comme un liquide", mais je n'utilise pas l'audio de la voiture dans de tels cas. Cependant, j'ai continué à entendre l'interprétation de Michael Nyman de "The Heart". "Demande le plaisir d'abord" jouait dans ma tête. C'était une journée ensoleillée au cœur de l'automne.


Eh bien, du point de vue d'un étranger, c'est un narcissisme comique, mais si vous ne criez pas après les gens, le narcissisme est aussi une condition nécessaire pour un splendide sentiment de bonheur.

"La Primera était à traction avant, donc je ne dérive pas. " Je n'ai pas cette compétence. Appuyez sur l'accélérateur en ligne droite, appuyez fermement sur le frein avant un virage, tournez la direction autant que nécessaire et ne dérivez pas. Mais parfois j'essaie de rentrer. Si c'est dimanche après-midi, il n'y aura pas de voitures touristiques des environs de Nagoya qui viendront à Takayama, et ce sera beaucoup plus facile à conduire.

C'est vrai qu'il y a eu une époque comme ça, mais on a l'impression que c'est arrivé dans un rêve.


À bien des égards, je ne peux plus rien faire de déraisonnable, donc ma voiture actuelle est une camionnette légère automatique, mais malgré tout, elle s'appelle toujours la Succeed, qui est la plus rapide sur la voie publique. C'est difficile de se détendre parce que je ne peux pas décider du type de projet sur lequel je m'occupe actuellement, mais j'ai soudain pensé qu'une fois installé, je pourrais peut-être y retourner pour la première fois dans quelques années.. À Okuhida.



Ich nahm etwa von der 5. Klasse der Grundschule bis zum Sommer meines 1. Jahres der Mittelschule Klavierunterricht. Meine Schwester begann vor mir zu lernen und hörte nach mir auf zu lernen. Ich glaube nicht, dass es an ihrer Schwester lag Ich habe es gemacht, also habe ich es auch gemacht, aber warum? „Vielleicht liegt es daran, dass es viele Klavierlieder gab, die mir gefallen haben.“ Nun, ich kann keines von denen spielen, die mir gefallen haben.


Woran ich mich erinnere, ist die Relativitätstheorie des Klaviers. Als ich Klavier spielte, fühlten sich etwa zwei Stunden wie nur ein paar Minuten an. Es war selten, dass ich vorher und nachher so sehr in etwas eintauchen konnte. Ich möchte nicht wirklich noch einmal lernen , aber trotzdem denke ich manchmal darüber nach, ein billiges gebrauchtes E-Piano zu kaufen und es in meiner Freizeit zu üben, aber es gibt so viele andere Dinge, die ich tun möchte, und ich denke darüber nach, etwas zu tun. Ich kann nicht Hilf ihm.

Zu Hause gibt es ein Klavier, auf dem niemand mehr spielt. Er tut mir unheimlich leid, aber wenn ich heutzutage aus Versehen ein Geräusch mache, beschwere ich mich oft von den Nachbarn.


In eine bestimmte Handlung eintauchen. Heutzutage ist es schwierig zu spüren, dass unsere Körper an einem einzigen Punkt zusammenlaufen. Man könnte sagen, dass es an den Umständen um mich herum lag, sondern eher daran, dass ich älter wurde und meine körperliche Leistungsfähigkeit verlor Stärke, sowohl buchstäblich als auch mental. Es hat etwas seltsam Rachsüchtiges, und obwohl es immer noch da ist, habe ich nicht den Mut, es in die Tat umzusetzen.


  Autofahren. Ich erinnere mich, dass ich alleine in einem angenehmen Tempo gelaufen bin, auch wenn es in der Gegend von Okuhida war, aber ich war nicht stolz auf meine Fähigkeiten. Dies war auch eine Erfahrung, bei der ich die Zeit vergessen und mich ganz auf die Tat selbst einlassen konnte Es war ein P11 Primera mit einem ähnlichen Motor, kein Silvia, der „wie Flüssigkeit durch die kurvigen Straßen fuhr“, aber in solchen Fällen nutze ich das Autoradio nicht. „Heart Asks Pleasure First“ ertönte in meinem Kopf. Das war es ein sonniger Tag mitten im Herbst.


Nun, aus der Sicht eines Außenstehenden ist es ein komischer Narzissmus, aber wenn man die Leute nicht anschreit, ist Narzissmus auch eine Voraussetzung für ein herrliches Glücksgefühl.

„Der Primera war FWD, also drifte ich nicht.“ Diese Fähigkeit habe ich nicht. Treten Sie geradeaus auf das Gaspedal, treten Sie vor einer Kurve fest auf die Bremse, drehen Sie das Lenkrad so weit wie nötig und driften Sie nicht Aber manchmal versuche ich, mich einzumischen. Wenn es Sonntagnachmittag ist, kommen keine Sightseeing-Autos aus der Umgebung von Nagoya nach Takayama, und es wird viel einfacher zu fahren sein.

Es stimmt, dass es so eine Zeit gab, aber es fühlt sich an, als ob es in einem Traum passiert wäre.


In vielerlei Hinsicht kann ich nichts Unvernünftiges mehr tun, deshalb ist mein aktuelles Auto ein automatischer Kleintransporter, aber trotzdem heißt er immer noch Succeed, der auf öffentlichen Straßen am schnellsten ist. Entscheiden Sie, für welche Art von Projekt ich mich interessiere Ich beschäftige mich gerade damit, aber plötzlich dachte ich, dass ich, wenn ich mich einmal eingelebt habe, vielleicht zum ersten Mal seit ein paar Jahren zurückkomme.



Tomé lecciones de piano desde aproximadamente el quinto grado de la escuela primaria hasta el verano de mi primer año de la escuela secundaria. Mi hermana comenzó a aprender antes que yo y dejó de aprender después de que yo lo hiciera. No creo que fuera porque su hermana Lo estaba haciendo, así que yo también, pero ¿por qué? "Tal vez es porque había muchas canciones de piano que me gustaban". Bueno, no puedo tocar ninguna de las que me gustaban.


Lo que recuerdo es la relatividad del piano. Cuando tocaba el piano, unas dos horas me parecieron solo unos minutos. Era raro poder sumergirme en algo con tanto antes y después. Realmente no quiero aprender de nuevo. , pero aun así a veces pienso en comprarme un piano electrónico barato de segunda mano y practicarlo en mi tiempo libre, pero hay tantas otras cosas que quiero hacer, y estoy pensando en hacer algo. Ayúdalo.

Hay un piano vertical en casa que ya nadie toca, no puedo evitar sentir lástima por él, pero hoy en día, si accidentalmente hago un ruido, recibo muchas quejas de los vecinos.


Sumergirse en una determinada acción, hoy en día es difícil sentir que nuestros cuerpos convergen en un solo punto, se podría decir que fue por las circunstancias que me rodearon, sino que fue porque me hice mayor y perdí el cuerpo físico. Fuerza, tanto literal como mental. Hay algo extrañamente vengativo en ello, y aunque todavía está ahí, no tengo las agallas para ponerlo en acción. A veces pienso que es una pena envejecer.


  Conduciendo un auto. Recuerdo correr solo a un ritmo cómodo, incluso si era alrededor de Okuhida, pero no estaba orgulloso de mis habilidades. Esta también fue una experiencia en la que pude olvidarme del tiempo y sumergirme en el acto mismo. Se trataba de un P11 Primera con un motor similar, no de un Silvia que "corría como un líquido por carreteras sinuosas", pero en estos casos no uso el audio del coche, pero seguía escuchando la interpretación de Michael Nyman de "The Heart" "Pregunta primero el placer" sonaba en mi cabeza. Era un día soleado en pleno otoño.


Bueno, desde la perspectiva de un extraño, es un narcisismo cómico, pero si no le gritas a la gente, el narcisismo también es un requisito para una espléndida sensación de felicidad.

"La Primera era FWD, así que no me derrapo. No tengo esa habilidad. Pisa el acelerador en línea recta, aprieta firmemente el freno antes de una curva, gira la dirección tanto como sea necesario y no te derrapes. Pero a veces trato de acostarme. Si es domingo por la tarde, no habrá coches turísticos de los alrededores de Nagoya que lleguen a Takayama, y ​​será mucho más fácil conducir.

Es cierto que hubo un momento así, pero se siente como si hubiera sucedido en un sueño.


En muchos sentidos, ya no puedo hacer nada irrazonable, por eso mi auto actual es una camioneta ligera automática, pero aun así, todavía se llama Succeed, que es el más rápido en la vía pública. Es difícil relajarme porque no puedo. Decidí el tipo de proyecto en el que estoy lidiando actualmente, pero de repente pensé que una vez que me haya asentado, podría regresar por primera vez en unos años a Okuhida.



我從小學五年級左右開始學鋼琴,一直到初一暑假。我姐姐比我先開始學,在我學完之後她就不再學了。我不認為是因為她姐姐我也在這麼做,所以我也是,但是為什麼呢?“也許是因為有很多我喜歡的鋼琴歌曲。”好吧,我無法彈奏任何我喜歡的歌曲。


我記得的是鋼琴相對論,彈鋼琴的時候,兩個小時左右感覺就像幾分鐘一樣,前後如此投入,真是難得,實在不想再學了但即便如此,我有時也會想買一架便宜的二手電子琴,在業餘時間練習一下,但是我還有很多其他的事情想做,我就想著做點什麼來幫助它。

家裡有一架立式鋼琴,現在已經沒有人彈了,我不禁為他感到遺憾,但在當今這個時代,如果我不小心發出聲音,就會受到鄰居的很多抱怨。


沉浸在某個動作中,現在已經很難感覺到我們的身體在匯聚到一個點了,可以說是因為周圍的環境,但更確切地說,是因為我年紀大了,體力下降了。力量,無論是字面上的還是精神上的。這裡面有一種奇怪的鬥氣,儘管它仍然存在,但我沒有勇氣付諸行動。


  駕駛汽車。我記得以舒適的速度獨自奔跑,即使是在奧飛騨附近,但我並不為自己的技能感到自豪。這也是一次我能夠忘記時間並沉浸在表演本身的經歷那是一輛配備類似發動機的P11 Primera,而不是“像液體一樣在蜿蜒的道路上行駛”的Silvia,但在這種情況下我不會使用汽車音響。“心先求樂”在我腦海中播放。深秋的一個陽光明媚的日子。


嗯,在外人看來,這是一種滑稽的自戀,但如果你不罵人,自戀也是一種燦爛幸福感的要求。

“Primera是FWD,所以我不會漂移。”我​​沒有這個技巧,直線踩油門,過彎前用力踩剎車,轉向盡量打,不漂移但有時我也會嘗試吃點東西。如果這是周日下午,就沒有名古屋周邊的觀光車來高山了,開起來會方便很多。

確實有過那樣的時刻,但感覺就像發生在夢中一樣。


從很多方面來說,我不能再做任何不合理的事情了,所以我現在的車是一輛自動輕型貨車,但即便如此,它仍然被稱為Succeed,它是公共道路上最快的。決定我的項目類型目前正在處理,但我突然想到,一旦安定下來,我可能會在幾年後第一次回去。



Jag tog pianolektioner från omkring 5:e klass i grundskolan fram till sommaren av mitt första år på högstadiet. Min syster började lära sig innan jag gjorde det, och hon slutade lära sig efter att jag gjorde det. Jag tror inte att det berodde på att hennes syster höll på med det, så det gjorde jag också, men varför? "Kanske är det för att det var många pianolåtar som jag gillade." Tja, jag kan inte spela någon av de jag gillade.


Det jag minns är pianorelativitet. När jag spelade piano kändes ungefär två timmar som bara några minuter. Det var sällan jag kunde fördjupa mig i något så mycket före och efter. Jag vill egentligen inte lära mig igen , men ändå funderar jag ibland på att köpa ett billigt begagnat elektroniskt piano och öva på det på fritiden, men det finns så många andra saker jag vill göra, och jag funderar på att göra något, hjälp det.

Det finns ett upprättstående piano hemma som ingen spelar längre.Jag kan inte låta bli att tycka synd om honom, men i denna tid, om jag råkar göra ett oväsen, får jag många klagomål från grannarna.


Att fördjupa sig i en viss handling. Nuförtiden är det svårt att känna att våra kroppar konvergerar till en enda punkt. Man kan säga att det berodde på omständigheterna runt mig, utan snarare för att jag blev äldre och tappade fysiskt styrka, både bokstavligt och mentalt. Det är något konstigt hämndlystet med det, och även om det fortfarande finns där, har jag inte modet att omsätta det i handling.


  Jag körde bil. Jag minns att jag sprang ensam i ett bekvämt tempo, även om det var runt Okuhida, men jag var inte stolt över mina färdigheter. Det här var också en upplevelse där jag kunde glömma tiden och fördjupa mig i själva akten Det var en P11 Primera med en liknande motor, inte en Silvia som "körde genom de slingrande vägarna som vätska", men jag använder inte bilstereon i sådana fall. Heart Asks Pleasure First'' spelade i mitt huvud. Det var en solig dag i höstens djup.


Tja, ur en utomståendes perspektiv är det en komisk narcissism, men om du inte skriker på folk är narcissism också ett krav för en fantastisk känsla av lycka.

"Primeran var FWD, så jag driver inte." Jag har inte den färdigheten. Tryck på gaspedalen i en rak linje, tryck bestämt på bromsen före ett hörn, vrid styrningen så mycket som behövs och sväv inte Men ibland försöker jag lägga mig. Om det är söndag eftermiddag kommer det inte att finnas några sightseeingbilar från runt om i Nagoya som kom till Takayama, och det blir mycket lättare att köra.

Det är sant att det fanns en sådan tid, men det känns som att det hände i en dröm.


På många sätt kan jag inte göra något orimligt längre, så min nuvarande bil är en automatisk lätt skåpbil, men trots det heter den fortfarande Succeed, vilket är snabbast på allmänna vägar. bestäm vilken typ av projekt jag är håller på med just nu, men jag tänkte plötsligt att när jag väl har slagit mig ner så kanske jag går tillbaka för första gången på några år.