ラベル 思想、哲学関係 の投稿を表示しています。 すべての投稿を表示
ラベル 思想、哲学関係 の投稿を表示しています。 すべての投稿を表示

2025年6月18日水曜日

存在と鋼鉄4:成長と完成の神話――近代とその亡霊たち

 


8804 963  Daytona 2023

成長と完成の神話――近代とその亡霊たち

 いつからだろう。「なぜ生きるのか」という問いが、「どう生きれば最も効率的か」に変わってしまったのは。
あるいは、「これでよいのか」という問いが、「まだ足りないのではないか」という焦燥にすり替わってしまったのは。
 成長・向上・改善――。
この一見ポジティブに響く言葉たちが、21世紀の人類を“数字”に閉じ込める檻になるとは、誰が予想しただろうか。

 ここでは、「成長信仰」および「完成への執着」がどのように形成され、どのような思想的系譜に依拠し、どのような転倒を招いているのかを、思想史の視点から描いていく。

 近代の誕生と「神のいない世界」

 ルネサンスから啓蒙主義へ――人間は神の庇護から自立し、世界を自らの手で説明しようとした。逆に言うと、それ以前の人間の思考野が信仰というもので、ロックがかかっていたところがあった、という事だろうか? 神様からのお仕着せの言葉で、自ら思考し既定することなく世界の枠組みを受け入れてきた。自らそれを考えだそうとした試みの始まりである。

 フランシス・ベーコンは「知は力なり」と述べ、知識を手段とした世界支配を掲げた。
 デカルトは「われ思う、ゆえにわれあり」と、外部から切り離された自己の確実性を主張した。

 この流れのなかで、「世界は測定可能であり、理性によって制御できる」という信仰が生まれた。当時の空気感は、一種の万能感に支配されていたのかもしれない。人間が世界を規定していくのだという、自負やら傲慢やらが入り乱れたような。
 このとき、人類は「永遠の問い」よりも、「無限の成長」という新しい神話を手に入れた。思えば、この選択が例えば今の行き詰まりを産んでいるとオレは思っているが、それは言っても詮無き事だ。問題は「永遠の問い」があることを忘却してしまったこと。


 資本主義と効率の論理

 マックス・ヴェーバーが喝破したように、プロテスタンティズム(とくにカルヴァン派)は、労働と勤勉、節制と貯蓄を通じて神の選民であることを証明するという倫理を育んだ。包括的に存在論的思考全体の話にはならなかったのは、時代の不明だろうか?

 神の不在が明確になるにつれ、この倫理は資本主義の歯車として独り歩きしはじめる。利潤は善であり、効率は美徳であり、生産性は道徳であった。

 「(経済的に)成長しているか?」という問いが、「存在していていいか?」という問いと合一するようになるという、オレから見ればある種の不幸を人類は背負い込むことになった。


 ニーチェとハイデガー――進歩への懐疑

 ニーチェは『ツァラトゥストラ』において、「人間は乗り越えられるべき橋である」と語った。
 しかしそれは、近代的な成長とは別の文脈にある。

 ニーチェにとって、成長とは個としての意志=力への意志(Wille zur Macht)に根ざした創造的行為であり、「他者から優れている」ことではなく、「自己を更新すること」にこそあった。
 そしてハイデガー。
  彼は『存在と時間』において、「現存在(ダス・ザイン)」が死に向かう存在であることを明らかにした。それゆえ人間は、完成に至る存在ではなく、常に不完全のまま、開かれている存在である、とした。

 だが現代は、そのような“開かれ”よりも、“完成されたプロダクト”としての自己を目指す。
 彼が批判した「技術による世界把握(ゲシュテル)」は、現代の成長主義そのものである。


 ナチズムの夢と破滅

 ナチス・ドイツが求めたのは、「完成された国家」であり「純化された共同体」であり「強化された人間」であった。ニーチェの思想を恐らくは恣意的に誤読し、超人思想を民族優越主義に置き換えた。技術を信仰し、「フォルクスワーゲン(人民の車)」で未来社会を夢想した。フェルディナンド・ポルシェのエンジニアリングは、戦争と機械の神話を支えた。

 だが、「完成」は常に排除と破壊を伴う。完成しないもの、不完全なもの、非効率なもの――それが「敵」とされる。
 そして、「完成」されようとした国家は、もっとも野蛮なかたちで崩壊する


 成長の終点と、ポスト成長の倫理

 いま、われわれは「成長し続けることが前提である社会」の限界を目撃している。気候危機、格差拡大、精神の空洞化――どれも「過剰な最適化」の帰結だ。
 では、脱成長は可能か? 「問いの復権」は可能か?

 バタイユが述べたように、「無駄」「非生産」「蕩尽」こそ、人間的な営みである。
 イヴァン・イリイチが描いたように、道具が人間に奉仕する社会から、人間が道具に奉仕する社会への転落に抗う必要がある。
 ハイデガーが言ったように われわれはただ、なおも問う者としてのみ、存在の真理に近づける。


 いま必要なのは、「完成すること」でも「成長しきること」でもなく、未完のまま、関わり続ける勇気でなないか。生きるとは、「なにかになること」ではなく、「問い続けること」「揺らぎつづけること」ではないだろうか?

 成長とは、人間を測る単位ではなく、人間が測りきれない何かに出会うための、偶発的な現象であると思う。

2025年6月17日火曜日

存在と鋼鉄3:完成という名の盲目

 

8803 901・911R

完成という名の盲目

  「技術とは『問いを持たない完成物』である」という洞察は、現代社会を読み解く中核的な視座であり、マルティン・ハイデガーが『技術への問い』で提示した問題意識にも深く根ざしている。これは単に哲学の話にとどまらず、今日のAI、戦争、日常生活、芸術、政治といった多様な領域にまで貫通する主題である。

 たとえば現代のAI社会では、顔認識システムや信用スコア、自律兵器などが「なぜこの技術が必要なのか」「どのような価値判断に基づいているのか」という倫理的な問いを持たないまま稼働している。技術の内部では、効率化と最適化というロジックが全面化し、問いを発する主体としての人間が次第に無力化されていく。これはまさに「自己目的化された技術」の姿であり、手段が目的へとすり替わる構造である。

 戦争の文脈では、この構造はさらに顕著だ。ナチス・ドイツが開発したV2ロケットから、現代の無人ドローン兵器に至るまで、兵器とは究極の「問いを持たない完成物」である。技術者はその殺傷力や精度にのみ関心を持ち、それがどこで、誰に対して、どのように使用されるかを問うことはない。その結果、倫理的責任はシステムの中に分散し、誰も加害の全体像に直面しないまま、暴力が実行される。

 この「技術の無問い性」は日常生活にも浸透している。スマート冷蔵庫や音声アシスタントといった便利な道具は、私たちの生活を効率化する一方で、「便利とは何か」「便利さによって何が失われるのか」という問いを放棄させる。利便性が日常を覆うほどに、私たちは自分の欲望や行為の根拠を自問しなくなる。

 この構造に対し、芸術はある種の対抗を示す。「完成された作品」ではなく、「問いを残す作品」こそが、鑑賞者との対話を生む。未完成の詩や終わらない旋律、決定を拒む絵画は、技術的完成とは異なる価値――揺らぎ、余白、未決定性――を持っている。それは「完成を拒むことで、問いを開き続ける」営みであり、他者に対して開かれた空間を創出する。

 さらに政治や制度も、完成を目指すとき、同じ危険性を孕む。たとえば「テロ対策法」や「社会的信用制度」などは、正義や安全という名のもとに人間の揺らぎや逸脱を排除し、「問われない管理体制」を形成する。法や制度が完成されるとは、往々にしてそこに人間の多様性を受け入れない硬直性を伴う。

 「問いを忘れた答えは、暴力になる」。この警句は、技術が単なる道具であることを忘れたとき、手段が目的化し、人間の生を管理し定義しようとする危険性を鋭く突いている。問いとは運動であり、完成は停止である。だからこそ、私たちは常に問い続けなければならない。完成された技術の中に潜む「思考の空白」に、倫理と哲学の光を差し込むために。

 技術とは、私たちの暮らしを便利にし、効率を高め、誤差なき判断を代行してくれる「完成されたもの」の象徴として語られがちである。しかし、そこには決定的に欠けているものがある。すなわち「なぜそれを行うのか?」という根源的な問いだ。ハイデガーが喝破したように、技術は単なる中立的手段ではない。それは世界を「資源」として把握し、人間でさえ制御と管理の対象へと還元してしまう装置であり、そこに倫理の余地は乏しい。

 ナチス・ドイツによるホロコーストはその極限的帰結であった。ユダヤ人をガス室に送る列車を運行した駅員は「私はただ時刻表に従っただけだ」と語り、効率的な設計に従事した技術者もまた、問いを持たぬまま機能を最適化した。
この構図は、イスラエルがガザに投下するドローン兵器にも連なっている。精密で効率的な殺戮装置を前に、「誰が敵なのか?」という問いは意図的に排除され、ただ命令と手続きが作動する。かつて被害者だった者が、技術を「完成」させることで新たな加害を行うという倒錯は、現代技術倫理の断絶を示している。

 私たちは「技術は中立である」という幻想を捨てねばならない。顔認識AIは権力構造を映し、検索アルゴリズムは思考を方向づけ、医療AIは命の優先順位を決める。民主主義ですら、技術によって「制度」として自動化されるとき、本質的な問いよりも効率が支配する。だが、問いを持つこと、完成を拒むことこそが倫理の出発点だ。あらかじめ与えられた「完成形」に沈黙するのではなく、「なぜ?」と問う声こそが、私たちがなお人間であることの証なのである。




2025年6月16日月曜日

存在と鋼鉄2:被害者性の変容とナチズム批判の行方

 


8802 992 GT3 RS

被害者性の変容とナチズム批判の行方

 ナチズムは、20世紀における絶対悪の象徴として語られてきた。人種差別を国家理念に据え、全体主義体制のもとで言論・思想の自由を封じ、さらにはホロコーストという前代未聞の「産業的殺戮」を実行したこの体制は、人間の尊厳そのものを踏みにじる試みとして、倫理的に断罪されてきた。ゆえに「ナチズム批判」は、現代社会において普遍的な道徳的基準の一つと見なされ、疑いようのない正義として受け止められてきたのである。

 しかし、21世紀に入り、ナチズム批判の在り方そのものが静かに揺らぎつつある。それは、単に歴史認識が変化したというよりも、「被害者」という存在に内在する複雑さが可視化され始めたからだ。かつてナチスの犠牲となったユダヤ人たちの一部が築いた国家・イスラエルが、今日のパレスチナ、特にガザ地区において行使している武力や封鎖政策に対して、国際社会から非難の声が上がっている。「被害者であったはずの者が、なぜ加害に手を染めるのか?」という問いは、あらゆる単純化された善悪の図式を崩壊させる。

 ここで重要なのは、「イスラエル=ナチス」という短絡的な等式を結ぶことではなく、むしろこの構造が私たちの倫理感覚に突きつけてくる、より深い命題である。すなわち、「被害者は、常に純粋で無垢な存在なのか?」「加害性は、一度も被害を受けたことのない者のみに宿るのか?」という人間性の根源にかかわる問題である。被害者が被害者であるがゆえに無条件に道徳的優位に立つという想定は、現実の歴史や政治の中でたやすく崩れる。むしろ、その想定こそが、新たな加害性を不可視化してしまう温床にもなりうる。

 こうした視点に立つとき、ナチズム批判とは「過去の悪」を糾弾することにとどまらず、常に現在の権力構造を問い直し、倫理的に自分たちの姿を照らし返す営みでなければならない。そのようにして初めて、歴史の教訓は生きたものとなる。

被害者性と道徳的特権

 近代以降の倫理的言説において、「被害者」はしばしば絶対的な道徳的優位に立つ存在とされてきた。特にホロコーストの記憶は、単なる歴史的事件を超え、文明批判の鋭利な刃として、あらゆる形の全体主義や人種主義を糾弾する道徳的な錨として機能してきた。それは「人間が他者を手段としてのみ扱ったとき、いかなる悲劇が起こるのか」という問いを我々に突きつけ続けた。しかし、その「被害者性」が時間とともに「道徳的特権」へと変容し、絶えず免責される主体となったとき、我々はそこにある構造的な盲点を見落としてはならない。

 国家としてのイスラエルが、封鎖、入植、空爆といった手段を用い、パレスチナ人に対して暴力的な支配構造を継続している現実の前で、「被害者だからこそ正しい」という図式は、倫理的にも政治的にも持続可能ではない。かつてナチズムが非難されたのは、それが「民族の名において、他者の生存の権利を体系的に否定した」からであり、それはユダヤ人が被害者であったから特別だったのではなく、誰であっても犯してはならない罪だったからである。

 にもかかわらず、イスラエルがその建国の正統性を「被害者としての記憶」に強く依拠し続けることで、加害の現実が見えにくくなっている。そのことが、ナチズム批判という営みの意味そのものを変質させてしまいかねない。被害者であったことは歴史的事実であり、癒されるべき苦しみであるが、それは永遠に倫理的免責の盾として使えるものではない。

 むしろ我々が学ぶべきは、「被害者であっても加害者になりうる」という人間存在の両義性である。そしてこの両義性こそが、近代以降の人権思想や民主主義が向き合ってきた根源的な課題である。道徳的優位にあるからこそ、自らが行使する暴力に対して敏感でなければならない。それを怠ったとき、「かつての被害者」が「新たな加害者」となり、記憶が倫理から逸脱する危険がある。ゆえにナチズム批判は、他者を裁くための道具ではなく、自らの倫理的盲点を問い続けるための鏡であり続けるべきなのだ。


ハイデガー的視点からの補助線

 マルティン・ハイデガーは、ナチズムとの関わりゆえに多くの批判を受けながらも、20世紀最大の存在論的思想家の一人とされる。彼の哲学の中心には、「存在の問い」がある。すなわち、我々が日常的に使う「存在」という言葉をあらためて問い直し、あらゆる事象や人間の在り方を「存在するとはどういうことか?」という原点に立ち返って見つめ直す試みである。彼にとって、近代の危機とは、まさにこの「存在の忘却」=存在の意味が忘れ去られ、すべてのものが「計算可能な資源」「管理対象」としてのみ捉えられてしまうことにあった。

 この視点から見ると、ハイデガーの思想は、ナチズム批判を超えて、現代の政治的・軍事的暴力に対する深い警鐘ともなりうる。たとえば、現在ガザで行われているような大規模な空爆や包囲政策において、市民の命が「統計的リスク」や「敵性要素」としてのみ処理されているとしたら、それはまさにハイデガーの批判した「技術的暴力」の最たるものである。爆撃対象は、もはや「顔を持った他者」ではなく、「戦略的コスト」「軍事的達成度」の数値に変換されている。

 ハイデガーが警告したのは、技術の進展そのものではなく、それが人間の思考や倫理の基準までも技術的合理性に従わせてしまう構造である。つまり、「この方法が効率的だ」「この行動が国家目標に資する」という理由が、そのまま「正しさ」と見なされてしまうような思考停止のことである。ガザの現状は、まさにこの技術的合理性が「他者の生」に関する判断をも支配してしまっている例であり、ハイデガー的に言えば、それは人間存在の深い危機である。

 さらに彼は、「現代の人間は、もはや自らの存在の意味を問わなくなった」と語った。これは、我々が他者の苦しみや死に対して、数値や映像で把握しながらも、それを「経験」することなく通り過ぎてしまう現代人の姿に重なる。スクリーン越しの暴力は匿名化され、我々の倫理的感受性は鈍麻していく。その中で、暴力は見えなくなり、問いもまた失われていく。

 こうした状況において、ハイデガーの哲学は、過去の政治的過ちを検証するためだけでなく、いまこの瞬間に加担しつつある構造的暴力を問うための、鋭い存在論的補助線となりうるのである。


ヘーゲルとナチス

 ついでと言っては何だが、ヘーゲルの思想とナチスについても触れておく。ナチス・ドイツが目指した国家像に、「ヘーゲル的なもの」が反映されていたのか――これは20世紀思想史における根深い問いである。結論から言えば、ナチスが目指した国家は、厳密な意味でのヘーゲル国家ではない。だが、ヘーゲルの哲学から恣意的に抽出された「国家至上主義」や「歴史の目的論的構造」は、ナチズムを正当化する装置として用いられた節がある。

 ヘーゲルは『法の哲学』で、国家を「倫理の完成された形態」として位置づけた。この国家は、個人の自由を保障しつつ、自由の実現を制度として体現する「理性的な共同体」である。しかしナチスが構想した国家は、自由の保障とは真逆の、民族と国家を絶対視し、個人をその手段に貶める全体主義体制だった。

 それでも、ナチズムの中には、「歴史の目的に向かって国家が前進する」というような、ヘーゲルの歴史哲学の変奏があった。とくに、国家の意志を歴史の必然として描くレトリックや、「個人より全体が上位にある」という構造は、ヘーゲルの一部を粗雑に引用することで構築された。

 もっとも重要なのは、ヘーゲル自身が、国家を絶対化する危険を認識していたことである。彼にとって国家とは、理性と自由の具体化であり、決して権力そのものを正当化するものではなかった。だがナチスはこの点を意図的に捨象し、国家や民族の名のもとにすべてを統合しようとした。

 要するに、ナチスが構想した国家は、ヘーゲル哲学の正統な継承ではなく、むしろその悪しき模倣であり、国家と歴史に関する哲学的伝統の「暴力的盗用」であったと言えるだろう。

 ナチズムによる国家至上主義の暴走のあと、ヨーロッパ思想界は「ヘーゲル的なもの」の解釈と再定位に迫られることとなった。なぜなら、ナチズムを正当化する文脈の中に、国家や歴史の必然性といった、ヘーゲル哲学の要素が都合よく摘出されていたからである。この流れの中で、複数の思想家たちが、ヘーゲルとその「近代的主体性」の問題をめぐって、まったく異なる態度を取るようになった。

 まずマルティン・ハイデガーは、ヘーゲル的弁証法=「自己意識の完成」や「歴史の総体性」を、存在論的な忘却の最たるものと見なした。彼にとって、近代哲学(とりわけヘーゲル)は「存在の問い」を「主体の思考」に還元してしまった誤謬の典型であり、ナチズムのように「技術と国家が一体化する世界」を根底で支える思想の系譜と位置付けた。その上で、ハイデガーは国家ではなく、詩や言葉を通じた「思索的生」の回復を志向した。

 一方、アレクサンドル・コジェーヴは、ヘーゲルをソビエト共産主義やフランス革命の完成形として読む、非常に挑発的な解釈を展開した。彼の『ヘーゲル読解講義』は、精神の自己完成=「歴史の終わり」というテーゼを打ち出し、個人の自由と国家的秩序が最終的に調和する地点を想定した。その思想は後にフランシス・フクヤマにも影響を与え、「リベラル・デモクラシーこそが歴史の最終形態」とする構図の理論的支柱となった。

 だが、戦後のカール・シュミットのような思想家は、このような「国家=理性の完成形」とするヘーゲル的図式に反発しつつ、それを逆手にとって「例外状態(非常事態)」の思想を構築した。シュミットにとって重要なのは、誰が主権を握るかではなく、「誰が例外を決定するのか」であり、形式的な憲法秩序よりも、敵と味方を区別する「決断」の政治を重視した。この決断主義的リアリズムは、ナチズムへの一部協力という黒歴史を持ちながらも、20世紀末のポスト政治理論に影響を及ぼしていく。

 やがて戦後思想は、ヘーゲルの「全体性の哲学」に対して反抗的な立場をとるようになる。構造主義やポスト構造主義の思想家たちは、ヘーゲル哲学に代表される「歴史の必然性」や「全体性の思想」に対し、強い疑念を抱いた。レヴィ=ストロースは、人間社会や文化を「普遍的な構造」によって読み解こうとしたが、その構造は決して歴史の直線的進歩や精神の完成を意味するものではない。むしろ神話や親族制度の背後にある「無意識的な構造」に注目し、歴史よりも構造の反復に重きを置いた。

 ミシェル・フーコーは、近代の「理性」や「主体」といった概念が、実は権力の装置として機能してきたことを暴いた。彼にとって、歴史は進歩や真理の実現の場ではなく、「知」と「権力」の関係によって編まれたディスコースの変遷である。狂気、監獄、セクシュアリティといった主題を通して、フーコーは「全体的真理」への懐疑を突きつけた。

 ジャック・デリダは、「意味」の安定性そのものを問い直し、「脱構築(ディコンストラクション)」の手法で哲学的伝統の内部にひそむ矛盾を暴き出した。彼の思想では、テキストには常に「差延(ディフェランス)」が働き、決して最終的な意味や統一には到達しない。この姿勢は、ヘーゲル的な「絶対精神」や「弁証法的完成」といった構想とは真逆の立場にある。

 このように、構造主義・ポスト構造主義は、20世紀後半の思想において「歴史の目的化」への根本的な異議申し立てとなったのである。
「ヘーゲル的なもの」は20世紀を通じて、正統な継承・批判的誤読・意図的な捨象・そして構造的な反発といった形で、思想的に大きく揺れ動いていく。その過程は、ナチズムの暴走と、それを可能にした知の構造をめぐる、ヨーロッパ思想界全体の自己省察の軌跡でもある。

 閑話休題。

ナチズム批判の変容とは何か?

 ナチズム批判は、かつては明確に特定の政体――1933年から1945年のドイツ第三帝国――を糾弾する営みだった。それはヒトラー率いる国家社会主義ドイツ労働者党による全体主義、ユダヤ人を中心とした少数派に対する迫害、思想と言論の弾圧、人間を技術的合理性のもとに大量に殺害する政治機構への反省であり、その過ちを二度と繰り返さぬよう記憶するという倫理的責任に基づいていた。

 だが21世紀に入り、ナチズム批判は次第に、単なる歴史的非難にとどまらず、「あらゆる形の脱人間化」に抗う倫理的態度へと変容すべきものとして再定義されつつある。ナチスが行ったことの本質は、特定の民族や人種を「人間として見ない」という点にあった。つまり、暴力の核心にあるのは、他者の顔を見ない態度、「人間性の無視」である。それが人種差別、植民地主義、占領政策、または現代の空爆戦略にまで引き継がれているとするならば、ナチズム批判とは、そのような構造的暴力のすべてに対して向けられるべきなのである。

 この視点から見ると、たとえばガザにおける軍事行動を「それはナチズムとは違う」として免責する言説は、むしろナチズム批判を空洞化させることになる。加害主体が誰であれ、「顔の見えない他者を、管理対象や敵性分子として扱う」構造が再現されているならば、そこには共通の問題構造があるのだ。その構造を見抜き、批判し、倫理的に拒否することこそが、記憶されたナチズム批判を現在へと活かすということではないか。

 ナチズムを過去の“特殊な事件”に閉じ込めてしまうのではなく、その背後にあった「思考停止」「脱人間化の論理」「技術と暴力の結託」を抽出し、今なお繰り返される人間性の否定と闘うためのレンズとすること。ナチズム批判の真価はそこにある。


存在と鋼鉄1:ニーチェ、ハイデガー、ナチス、ポルシェの交錯点

 

8801 Typ 64

交錯

 20世紀は、「思想が現実に裏切られた世紀」でいえるのではなかろうか。そこには哲学者の夢想があり、政治の暴力があり、そして工業技術という冷たい手があった。ニーチェとハイデガーという二人の哲学者は、世界の根底にある「問い」を抱えながらも、その言葉が歴史の渦に呑み込まれる瞬間に立ち会った。そこに、ナチス・ドイツという権力構造、フェルディナンド・ポルシェという技術者の姿が絡みつく。

 ニーチェが「神の死」を宣告したとき、彼は人間が自ら価値を創造しなければならないという、厳しい自由の荒野を指し示した。それはあくまで個人の心象風景の話であったと敢えて言おう。しかしその思想は、ハイデガーの言葉を借りれば、「忘却の忘却」へと堕ちた。ナチスはその「超人」を国家の理想像にすり替え、個人の内的格闘を集団の選民思想へと変質させた。ニーチェの遺言は、おそらくは恣意的に誤読されることで、暴力の理論にすり替わった。

 ハイデガーはこの誤読を知っていた。彼自身もまた、1933年、フライブルク大学総長としてナチスに加担した。だが彼は、すぐにその「技術の支配」がもたらす本質的な危機に気づく。ハイデガーにとって、最大の敵は「技術化された世界」だった。彼が『技術への問い』で語るように、現代技術とは「存在そのものが資源(ベストアンド)として見られる世界」の到来である。

 その象徴が、ポルシェの技術であった。国民車ビートルは、「人民の幸福」の形をした国家の意志だった。戦車や軍用車両は、「存在の開け」としての人間を部品へと還元する暴力の装置だった。ポルシェは政治家でも哲学者でもない。ただ、誠実な技術者だった。しかし、ハイデガー的視座から見れば、その「誠実さ」こそが危うい。技術が目的を問わずに発展するとき、人間は手段として扱われる。

 ハイデガーは「存在の忘却」を叫んだ。人間が「もの」や「機械」や「制度」に溶けていく時代において、「私は誰か」「なぜここに在るのか」という問いそのものが失われていく。ナチスとは、そうした問いの完全な麻痺状態だった。そこでは、個人の実存は国家の論理に吸収され、技術は「問いを持たない完成物」としてのみ賞賛された。

 ポルシェの車は、よく走った。よく殺した。それは、「良き生」のために走ったわけではない。ニーチェの「生の肯定」は失われ、ハイデガーの「在ることへの驚き」は踏みにじられた。

 この四者の交錯は、一つの問いを突きつける:
 ・思想は技術とどう共存できるのか。
 ・意志はどこまで他者を傷つけずに成し得るのか。
そして、我々は「在る」ということを、本当に理解しているのか。


2023年1月22日日曜日

7809 Rob Phillis _7 & T1067 昨日の帰り道に考えていたこと

 

7809 Rob Phillis _7

Rob Phillis
ZXR750 1990

 宗教とは世界理解の枠組み、または理解のための行動仮説であると考える。切っても切り離せないとされる神秘体験、奇跡というものは、信仰の結果のものではなく、信仰の入り口を示すだけのもので、それ以上のものではないのではないか?

 神仏にあたる仮想人格を想定しなければ、それは思想哲学であり、奇跡、神秘体験に相当するものが文学であり音楽であったりするのではないか? 思想哲学は出来合いのものではなく、鍛錬を要すると考える。子供の無垢さから生まれるものに心奪われることはあるけれど、それはあなたの”世界の枠組み”ではない。自らの鍛錬があってこそ、何かに昇華する。

 宗門によっては、それは厳しい修行のカリキュラムとなるが、上部に仮想人格を置かない個々の思想哲学においては、その程度は個々に委ねられ、よって限りなく甘くもできるし、そもそもそんな概念を持たなくても、何となく心臓が動いて何となくゆらゆら行動するだけという意味においては生きていくことはできる。

 しかしそれでは早晩障害にぶち当たり、理解不能となり、嘆き悲しんだり憤怒に囚われたりする。その後の修練はさておき、仮想人格は解決の糸口を示してみたりする。

 個々の思想哲学は、時に行き止まり、どうにもこうにも先に進めない、引き返すしかない袋小路に迷い込ませたりする。その枠組みは間違いだったのだと残酷な宣告を行う。

 まぁ、そんなじたばたをやってるうちにしまうことができる、丁度いい時間というのが人間の寿命というものなのだろう。

 明後日から大雪なんだそうだが、雪とは言わないまでも寒風に一日ふきっ晒されて、暗くなった帰り道に、何となくそんなことを考えていた。

I think of religion as a framework for understanding the world, or a behavioral hypothesis for understanding. Mysterious experiences and miracles, which are said to be inseparable, are not the result of faith, but merely indicate the entrance to faith, and are they nothing more?

If we don't assume virtual personalities that correspond to gods and buddhas, then isn't it a philosophy of thought, and literature and music that correspond to miracles and mystical experiences? I believe that philosophy is not ready-made and requires discipline. You can be fascinated by what comes out of a child's innocence, but it's not your "framework of the world." Only through our own training can we sublimate into something.

Depending on the sect, it will be a strict training curriculum, but in individual ideological philosophies that do not place virtual personalities at the top, the degree is entrusted to each individual, so it can be as easy as possible, and there is no such concept in the first place. However, it is possible to live in the sense that the heart is beating for some reason and the action is just swaying.

However, sooner or later you will run into obstacles, become incomprehensible, grieve, and become trapped in anger. Aside from the subsequent training, the virtual personality will try to show a clue to the solution.

Individual ideas and philosophies sometimes come to a dead end, leading us to get lost in a dead end where we have no choice but to turn back. A cruel declaration is made that the framework was a mistake.

"Well, I guess that's the perfect amount of time for a human being to be able to put things away while he's struggling like that."

It seems that it will snow heavily from the day after tomorrow, but I was exposed to the cold wind all day, even if it wasn't snowing, and I was thinking about that on the way home in the dark.

Je pense à la religion comme un cadre pour comprendre le monde, ou une hypothèse comportementale pour comprendre. Les expériences mystérieuses et les miracles, dont on dit qu'ils sont inséparables, ne sont pas le résultat de la foi, mais indiquent simplement l'entrée de la foi, et ne sont-ils rien de plus ?

Si nous ne supposons pas des personnalités virtuelles qui correspondent à des dieux et à des bouddhas, n'est-ce pas une philosophie de la pensée, une littérature et une musique qui correspondent à des miracles et à des expériences mystiques ? Je crois que la philosophie n'est pas toute faite et demande de la discipline. Vous pouvez être fasciné par ce qui ressort de l'innocence d'un enfant, mais ce n'est pas votre "cadre du monde". Ce n'est que par notre propre formation que nous pouvons nous sublimer en quelque chose.

Selon la secte, ce sera un programme de formation strict, mais dans les philosophies idéologiques individuelles qui ne placent pas les personnalités virtuelles au sommet, le diplôme est confié à chaque individu, donc cela peut être aussi simple que possible, et il n'y en a pas concept en premier lieu. Cependant, il est possible de vivre dans le sens où le cœur bat pour une raison quelconque et que l'action ne fait que se balancer.

Cependant, tôt ou tard, vous rencontrerez des obstacles, deviendrez incompréhensible, pleurerez et serez pris au piège de la colère. Outre la formation ultérieure, la personnalité virtuelle tentera de montrer un indice à la solution.

Les idées et les philosophies individuelles aboutissent parfois à une impasse, nous amenant à nous perdre dans une impasse où nous n'avons d'autre choix que de faire demi-tour. Une déclaration cruelle est faite que le cadre était une erreur.

"Eh bien, je suppose que c'est la durée idéale pour qu'un être humain puisse ranger des choses pendant qu'il se débat comme ça."

Il paraît qu'il neigera abondamment à partir d'après-demain, mais j'ai été exposé au vent froid toute la journée, même s'il ne neigeait pas, et j'y ai pensé en rentrant chez moi dans le noir.

Ich betrachte Religion als einen Rahmen zum Verstehen der Welt oder als eine Verhaltenshypothese zum Verstehen. Mysteriöse Erfahrungen und Wunder, von denen gesagt wird, dass sie untrennbar miteinander verbunden sind, sind nicht das Ergebnis des Glaubens, sondern zeigen nur den Zugang zum Glauben an, und sind sie nichts weiter?

Wenn wir nicht virtuelle Persönlichkeiten annehmen, die Göttern und Buddhas entsprechen, ist es dann nicht eine Philosophie des Denkens und Literatur und Musik, die Wundern und mystischen Erfahrungen entsprechen? Ich glaube, dass Philosophie nicht von der Stange ist und Disziplin erfordert. Sie können fasziniert sein von dem, was aus der Unschuld eines Kindes hervorgeht, aber es ist nicht Ihr „Rahmen der Welt“. Nur durch unser eigenes Training können wir uns zu etwas sublimieren.

Je nach Sekte wird es ein strenges Ausbildungscurriculum sein, aber in individuellen Weltanschauungsphilosophien, die virtuelle Persönlichkeiten nicht an die Spitze stellen, wird der Abschluss jedem Einzelnen anvertraut, also kann es so einfach wie möglich sein, und das gibt es nicht Konzept an erster Stelle. Es ist jedoch möglich, in dem Sinne zu leben, dass das Herz aus irgendeinem Grund schlägt und die Handlung nur schwankt.

Früher oder später werden Sie jedoch auf Hindernisse stoßen, unverständlich werden, trauern und in Wut gefangen sein. Neben dem anschließenden Training wird die virtuelle Persönlichkeit versuchen, einen Lösungsweg aufzuzeigen.

Individuelle Ideen und Philosophien enden manchmal in einer Sackgasse und führen dazu, dass wir uns in einer Sackgasse verlieren, in der wir keine andere Wahl haben, als umzukehren. Es wird grausam erklärt, dass der Rahmen ein Fehler war.

„Nun, ich schätze, das ist die perfekte Zeitspanne für einen Menschen, um Dinge wegräumen zu können, während er so kämpft.“

Es scheint, dass es ab übermorgen stark schneien wird, aber ich war den ganzen Tag dem kalten Wind ausgesetzt, auch wenn es nicht schneite, und ich dachte auf dem Heimweg im Dunkeln daran.

Pienso en la religión como un marco para comprender el mundo, o una hipótesis de comportamiento para comprender. Las experiencias misteriosas y los milagros, que se dice que son inseparables, no son el resultado de la fe, sino que simplemente indican la entrada a la fe, ¿y no son nada más?

Si no asumimos personalidades virtuales que corresponden a dioses y budas, ¿no es entonces una filosofía del pensamiento, la literatura y la música que corresponden a milagros y experiencias místicas? Creo que la filosofía no está hecha y requiere disciplina. Puede estar fascinado por lo que surge de la inocencia de un niño, pero no es su "marco del mundo". Solo a través de nuestro propio entrenamiento podemos sublimarnos en algo.

Dependiendo de la secta, será un plan de estudios de formación estricto, pero en las filosofías ideológicas individuales que no colocan a las personalidades virtuales en la parte superior, el grado se encomienda a cada individuo, por lo que puede ser lo más fácil posible, y no existe tal concepto en primer lugar. Sin embargo, es posible vivir en el sentido de que el corazón late por alguna razón y la acción simplemente se balancea.

Sin embargo, tarde o temprano te encontrarás con obstáculos, te volverás incomprensible, te afligirás y quedarás atrapado en la ira. Aparte del entrenamiento posterior, la personalidad virtual intentará mostrar una pista de la solución.

Las ideas y filosofías individuales a veces llegan a un callejón sin salida, lo que nos lleva a perdernos en un callejón sin salida donde no tenemos más remedio que dar marcha atrás. Se hace una declaración cruel de que el marco fue un error.

"Bueno, supongo que es la cantidad perfecta de tiempo para que un ser humano pueda guardar las cosas mientras lucha así".

Parece que va a nevar mucho a partir de pasado mañana, pero estuve expuesto al viento frío todo el día, incluso si no estaba nevando, y estaba pensando en eso de camino a casa en la oscuridad.

我認為宗教是理解世界的框架,或者理解的行為假設。 所謂密不可分的神秘經歷和奇蹟,不是信仰的結果,只是信仰的入口而已,僅此而已嗎?

如果我們不假設對應神佛的虛擬人格,那不就是對應奇蹟和神秘體驗的思想哲學、文學和音樂嗎? 我相信哲學不是現成的,需要紀律。 您可能會對孩子天真無邪的結果著迷,但這不是您的“世界框架”。 只有通過自己的修煉,才能昇華成某種東西。

根據教派的不同,會有嚴格的訓練課程,但在不把虛擬人格放在首位的個人思想哲學中,學位是委託給每個人的,所以盡可能簡單,沒有這種 首先是概念。 然而,有可能生活在心臟出於某種原因而跳動並且行動只是搖擺的感覺中。

然而,遲早你會遇到障礙,變得無法理解、悲傷,並陷入憤怒之中。 除了後續的訓練,虛擬人格會嘗試展示解決方案的線索。

個人的想法和哲學有時會走入死胡同,使我們迷失在無路可退的死胡同里。 一個殘酷的聲明是該框架是一個錯誤。

“好吧,我想這是一個人在那樣掙扎的時候能夠收拾東西的最佳時間。”

看來從後天開始就要下大雪了,可是我一整天都吹著冷風,就算不下雪,在回家的路上,天黑了還想著這個。

Jag tänker på religion som en ram för att förstå världen, eller en beteendehypotes för att förstå. Mystiska upplevelser och mirakel, som sägs vara oskiljaktiga, är inte resultatet av tron, utan indikerar bara ingången till tron, och är de inget mer?

Om vi inte utgår från virtuella personligheter som motsvarar gudar och buddhor, är det då inte en tankefilosofi, och litteratur och musik som motsvarar mirakel och mystiska upplevelser? Jag tror att filosofin inte är färdiggjord och kräver disciplin. Du kan fascineras av vad som kommer ut ur ett barns oskuld, men det är inte din "världens ram". Endast genom vår egen träning kan vi sublimera till något.

Beroende på sekt kommer det att vara en strikt utbildningsplan, men i individuella ideologiska filosofier som inte placerar virtuella personligheter i toppen anförtros examen åt varje individ, så det kan vara så enkelt som möjligt, och det finns ingen sådan koncept i första hand. Det går dock att leva i den meningen att hjärtat slår av någon anledning och handlingen bara svajar.

Men förr eller senare kommer du att stöta på hinder, bli oförstående, sörja och bli instängd i ilska. Förutom den efterföljande träningen kommer den virtuella personligheten att försöka visa en ledtråd till lösningen.

Individuella idéer och filosofier hamnar ibland i en återvändsgränd, vilket leder till att vi går vilse i en återvändsgränd där vi inte har något annat val än att vända tillbaka. En grym förklaring görs att ramverket var ett misstag.

"Tja, jag antar att det är den perfekta tiden för en människa att kunna lägga undan saker medan han kämpar så."

Det verkar som att det kommer snöa rejält från i övermorgon, men jag var utsatt för den kalla vinden hela dagen, även om det inte snöade, och det tänkte jag på på vägen hem i mörkret.

2022年9月17日土曜日

7550 東へ5 (射水市枇杷首地内) & T1012 庄川の堤防にいるときには割とちょくちょく考える事。

 

7550 東へ5 (射水市枇杷首地内)

 最近やってたらしいテレビドラマ。まぁ、ドラマはめったに視ないんだが、大杉栄っていうか、伊藤野枝の話。観りゃよかったんだが、観なかった。大杉栄を永山瑛太氏、辻潤を稲垣吾郎氏はネットの何かの記事で覚えていて、伊藤野枝を、ほら、顔は思い出るんだけどだれだっけ? とfacebookで書いたら、妹に「吉高由里子さん」と教えられた。そうだった。

 大杉栄に伊藤野枝といえば、瀬戸内寂聴氏の「美は乱調にあり」「諧調は偽りなり」を思い出すわけであるが、件のドラマについては村山由佳氏の小説を基にしているそうである。

  大杉が言ったところのアナキズムというのがよくわからない。大杉の一番有名な文筆作品が「ファーブル昆虫記」であるもんだから、なんというかその。ただ、甘粕事件で殺害された、大杉、伊藤、大杉の甥という「家族」。い所謂一般的な概念での「家族」ではないような気がする。伊藤の放埓さと言い、極めて現代のものに近いのではないかと思う。支配をしない支配は受けない、あなたの在り方は尊重するし、っていうか、口出しするほど興味ない。私のやり方にも口を挟まないで、みたいな。

 大杉ら主義者に、また甘粕正彦のような跳ねっかえりに振り回された印象なのが、警視庁官房主事だった正力松太郎。大杉と大山郁夫、安成二郎、吉野作造の4人の殺害の計画を事前に聴かされ猛反対したということだが、内内に第一報を聴いたときに、すぐに公表することをためらったという。
 決してアナキズムに同情的であったわけではないが、そのような暗殺をよしともしなかった、まぁ、一般的な。

 甘粕はその後、満州で大暴れ、終戦直後副毒にて自決している。その辺を「ラストエンペラー」で坂本龍一氏が演じている。

 正力松太郎氏。旧制中学ではあるが高校の先輩にあたり、生家はウチから歩いて10数分のところにある。庄川の土手に立ち、国家の強権を志向する人たちの心持とか、精神の自由とか、考えてしまうわけさ。


A recent TV drama. Well, I rarely watch dramas, but it's about Sakae Osugi or Noe Ito. I wish I could have seen it, but I didn't. I remember Eita Nagayama as Sakae Osugi, Goro Inagaki as Jun Tsuji from some article on the internet, and Noe Ito, look, I remember her face, but who is it? When I wrote on Facebook, my younger sister told me "Yuriko Yoshitaka". exactly.

Speaking of Sakae Osugi and Noe Ito, it reminds me of Jakucho Setouchi's ``Beauty is in disorder'' and ``The tone is false'', but it seems that the drama was based on Yuka Murayama's novel. .

 I don't quite understand what Osugi is talking about anarchism. Osugi's most famous literary work is "Favre Insects", so what should I say? However, the "family" of Osugi, Ito, and Osugi's nephew who were killed in the Amakasu Incident. I don't think it's a "family" in the so-called general concept. It's called Ito's wildness, and I think it's very close to the modern one. "I don't control, I don't receive control, I respect your way of being, or rather, I'm not interested enough to interfere. It's like don't interfere with my way of doing things."

Matsutaro Shoriki, who was the secretary of the Metropolitan Police Department, has the impression that he was swayed by Osugi and others, and by Masahiko Amakasu. It is said that he was told in advance of the plan to kill Osugi, Ikuo Oyama, Jiro Yasunari, and Sakuzo Yoshino and was strongly opposed to it, but when he heard the first news, he hesitated to announce it immediately. It is said that
He was never sympathetic to anarchism, but he didn't approve of such assassinations, well, in general.

After that, Amakasu went on a rampage in Manchuria, and immediately after the end of the war, he committed suicide due to secondary poisoning. Mr. Ryuichi Sakamoto plays that side in "The Last Emperor".

Mr. Matsutaro Shoriki. Although he attended a junior high school under the old system, he was a senior in high school, and his birthplace is a ten-minute walk from my house. Standing on the banks of the Shogawa River, I think about the feelings of those who aspire to national power and the freedom of our spirit.


Une série télévisée récente. Eh bien, je regarde rarement des dramas, mais il s'agit de Sakae Osugi ou de Noe Ito. J'aurais aimé pouvoir le voir, mais je ne l'ai pas fait. Je me souviens d'Eita Nagayama en tant que Sakae Osugi, de Goro Inagaki en tant que Jun Tsuji d'après un article sur Internet, et de Noe Ito, écoutez, je me souviens de son visage, mais qui est-ce ? Quand j'ai écrit sur Facebook, ma jeune sœur m'a dit "Yuriko Yoshitaka". exactement.

En parlant de Sakae Osugi et Noe Ito, cela me rappelle ``La beauté est en désordre'' et ``Le ton est faux'' de Jakucho Setouchi, mais il semble que le drame était basé sur le roman de Yuka Murayama. .

 Je ne comprends pas très bien ce qu'Osugi parle de l'anarchisme. L'œuvre littéraire la plus célèbre d'Osugi est "Favre Insects", alors que dire ? Cependant, la "famille" d'Osugi, Ito et le neveu d'Osugi qui ont été tués dans l'incident d'Amakasu. Je ne pense pas que ce soit une "famille" dans le soi-disant concept général. C'est ce qu'on appelle la sauvagerie d'Ito, et je pense que c'est très proche de la modernité. "Je ne contrôle pas, je ne reçois pas de contrôle, je respecte ta façon d'être, ou plutôt, je ne suis pas assez intéressé pour interférer. C'est comme ne pas interférer avec ma façon de faire les choses."

Matsutaro Shoriki, qui était le secrétaire du département de la police métropolitaine, a l'impression d'avoir été influencé par Osugi et d'autres, ainsi que par Masahiko Amakasu. On dit qu'il a été informé à l'avance du plan de tuer Osugi, Ikuo Oyama, Jiro Yasunari et Sakuzo Yoshino et qu'il s'y est fermement opposé, mais lorsqu'il a entendu la première nouvelle, il a hésité à l'annoncer immédiatement. Il est dit que
Il n'a jamais été sympathique à l'anarchisme, mais il n'a pas approuvé de tels assassinats, eh bien, en général.

Après cela, Amakasu s'est déchaîné en Mandchourie, et immédiatement après la fin de la guerre, il s'est suicidé en raison d'un empoisonnement secondaire. M. Ryuichi Sakamoto joue ce côté dans "The Last Emperor".

M. Matsutaro Shoriki. Bien qu'il ait fréquenté un collège sous l'ancien système, il était en terminale au lycée et son lieu de naissance se trouve à dix minutes à pied de chez moi. Debout sur les rives de la rivière Shogawa, je pense aux sentiments de ceux qui aspirent au pouvoir national et à la liberté de notre esprit.


Ein aktuelles TV-Drama. Nun, ich schaue selten Dramen, aber es geht um Sakae Osugi oder Noe Ito. Ich wünschte, ich hätte es sehen können, aber ich tat es nicht. Ich erinnere mich an Eita Nagayama als Sakae Osugi, Goro Inagaki als Jun Tsuji aus einem Artikel im Internet und Noe Ito, schau, ich erinnere mich an ihr Gesicht, aber wer ist es? Als ich auf Facebook schrieb, sagte mir meine jüngere Schwester „Yuriko Yoshitaka“. exakt.

Apropos Sakae Osugi und Noe Ito, es erinnert mich an Jakucho Setouchis „Die Schönheit ist in Unordnung“ und „Der Ton ist falsch“, aber es scheint, dass das Drama auf Yuka Murayamas Roman basiert. .

 Ich verstehe nicht ganz, was Osugi über Anarchismus spricht. Osugis bekanntestes literarisches Werk ist „Favre Insects“, also was soll ich sagen? Die "Familie" von Osugi, Ito und Osugis Neffen, die bei dem Vorfall in Amakasu getötet wurden. Ich denke nicht, dass es eine "Familie" im sogenannten allgemeinen Konzept ist. Es heißt Itos Wildheit, und ich denke, es kommt der modernen sehr nahe. „Ich kontrolliere nicht, ich erhalte keine Kontrolle, ich respektiere deine Art zu sein, oder besser gesagt, ich bin nicht interessiert genug, um mich einzumischen.

Matsutaro Shoriki, der Sekretär der Metropolitan Police Department war, hat den Eindruck, dass er von Osugi und anderen sowie von Masahiko Amakasu beeinflusst wurde. Es wird gesagt, dass ihm der Plan, Osugi, Ikuo Oyama, Jiro Yasunari und Sakuzo Yoshino zu töten, im Voraus mitgeteilt wurde und er entschieden dagegen war, aber als er die ersten Neuigkeiten hörte, zögerte er, ihn sofort bekannt zu geben. Es wurde gesagt, dass
Er hatte nie Sympathie für den Anarchismus, aber er billigte solche Attentate im Allgemeinen nicht.

Danach tobte Amakasu in der Mandschurei und beging unmittelbar nach Kriegsende Selbstmord aufgrund einer Sekundärvergiftung. Mr. Ryuichi Sakamoto spielt diese Seite in "The Last Emperor".

Herr Matsutaro Shoriki. Obwohl er nach dem alten System eine Junior High School besuchte, war er in der High School ein Senior, und sein Geburtsort ist zehn Minuten zu Fuß von meinem Haus entfernt. Ich stehe am Ufer des Flusses Shogawa und denke über die Gefühle derer nach, die nach nationaler Macht und der Freiheit unseres Geistes streben.


Un drama televisivo reciente. Bueno, rara vez veo dramas, pero se trata de Sakae Osugi o Noe Ito. Desearía haberlo visto, pero no lo hice. Recuerdo a Eita Nagayama como Sakae Osugi, a Goro Inagaki como Jun Tsuji de algún artículo en internet, y a Noe Ito, mira, recuerdo su cara, pero ¿quién es? Cuando escribí en Facebook, mi hermana menor me dijo "Yuriko Yoshitaka". exactamente.

Hablando de Sakae Osugi y Noe Ito, me recuerda a ``La belleza está en desorden'' y ``El tono es falso'' de Jakucho Setouchi, pero parece que el drama estaba basado en la novela de Yuka Murayama. .

 No entiendo muy bien de qué está hablando Osugi sobre el anarquismo. La obra literaria más famosa de Osugi es "Favre Insects", entonces, ¿qué debo decir? Sin embargo, la "familia" de Osugi, Ito y el sobrino de Osugi que murieron en el incidente de Amakasu. No creo que sea una "familia" en el llamado concepto general. Se llama Ito's wildness, y creo que es muy parecido al moderno. "No controlo, no recibo control, respeto tu forma de ser, o mejor dicho, no me interesa lo suficiente como para interferir. Es como si no interfirieran en mi forma de hacer las cosas".

Matsutaro Shoriki, quien era el secretario del Departamento de Policía Metropolitana, tiene la impresión de que fue influenciado por Osugi y otros, y por Masahiko Amakasu. Se dice que le informaron con anticipación del plan para matar a Osugi, Ikuo Oyama, Jiro Yasunari y Sakuzo Yoshino y se opuso firmemente, pero cuando escuchó las primeras noticias, dudó en anunciarlo de inmediato. Se dice que
Nunca fue simpatizante del anarquismo, pero no aprobaba este tipo de asesinatos, bueno, en general.

Después de eso, Amakasu se enfureció en Manchuria e inmediatamente después del final de la guerra, se suicidó debido a un envenenamiento secundario. El Sr. Ryuichi Sakamoto interpreta ese lado en "El último emperador".

Sr. Matsutaro Shoriki. Aunque asistió a una escuela secundaria bajo el antiguo sistema, estaba en el último año de la escuela secundaria y su lugar de nacimiento está a diez minutos a pie de mi casa. De pie a orillas del río Shogawa, pienso en los sentimientos de quienes aspiran al poder nacional y la libertad de nuestro espíritu.


最近的电视剧。好吧,我很少看电视剧,但它是关于 大杉荣 或 伊藤野枝 的。我希望我能看到它,但我没有。我记得永山瑛太饰演的大杉荣,稻垣吾郎饰演的辻纯,还有伊藤野枝看,我记得她的脸,但是谁?当我在Facebook上写信时,我的妹妹告诉我“吉高由里子”。确切地。

说起大杉荣和伊藤野枝,让我想起了濑户内若超的《美是乱》和《基调是假的》,不过这部剧好像是根据村山由香的小说改编的。 .

 我不太明白大杉所说的无政府主义是什么。大杉最有名的文学作品是《Favre Insects》,那我该怎么说呢?然而,在天华事件中遇难的大杉、伊藤和大杉的侄子的“家人”。我不认为这是所谓的一般概念中的“家庭”。这叫做伊藤的野性,我认为它非常接近现代的野性。 “我不控制,我不接受控制,我尊重你的存在方式,或者更确切地说,我没有兴趣干涉。就像不要干涉我的做事方式一样。”

曾任警视厅长的正力松太郎给人的印象是被大杉等人以及天华正彦所左右。据说他事先就被告知了要杀死大杉、大山郁夫、安成次郎和吉野佐久三的计划,并强烈反对,但当他听到第一个消息时,他犹豫着立即宣布。据说
他从不同情无政府主义,但他不赞成这种暗杀,嗯,总的来说。

之后,天华在满洲横冲直撞,战后立即因二次中毒自杀。坂本龙一先生在《末代皇帝》中饰演这一面。

正力松太郎先生。虽然他上的是旧制度下的初中,但他是高中四年级,他的出生地离我家只有十分钟的步行路程。站在庄川河畔,我想着那些渴望国家权力和我们精神自由的人的感受。